baby, did you forget to take your meds
Den här hösten har varit så annorlunda.
Jag älskar höst; man kan använda "mysa med film och te" som argument för att slippa träffa folk, det är precis lagom temperatur för att ha flera lager kläder på sig utan att vare sig svettas eller frysa, pojkar med lockigt hår sätter på sig halsduk och förvandlas från fina till bedårande.
Eller nej, jag ljuger, jag älskar inte höst. Jag älskar det kalla mörkret, att öppna fönstret och släppa in det i mina rum. När det sveper in och tillsammans med stearinljuslågorna kastar allvarliga skuggor på väggarna. Det är inte ljus att läsa höstsagor under filtar till, att röka vattenpipa till, blåsa lockiga pojkar i örat så det kittlas. Det är ljus att fly till. Jag längtar alltid bort, men på hösten önskar jag alltid att jag skall vilja stanna. Att jag skall vilja den där romantiken. Att jag skall vilja pynta, pyssla, baka kladdkaka och ha mjölkrig med en kompis och sedan äta kakan alldeles för fort framför tre avsnitt av scrubs. Jag önskar att jag ville ligga naken intrasslad i täcken tillsammans med någon med jättelen hy och postorgasmiskt stora pupiller. Eller laga soppa och bjuda folk så de blir glada och mätta.
Och jag brukar till viss grad vilja det, och jag brukar till viss grad göra det. Men det går inte längre, jag vill inte något av det där, jag vill fan bara bort. För varje höst går det sämre och sämre att förneka det faktumet. Och det suger ju. För skall man gå i skolan, skall man träffa sina vänner, skall man sköta sig och sova och äta ordentligt kan man inte gå omkring och längta efter Något Annat. Jag vill egentligen skita i skolan och ta långpromenader, spendera lunchen på kafé och se sur ut och vara ifred, sitta på parkbänkar bland blöta löv och gråa moln och dricka whisky och titta på duvor. Stänga av datorn och mobilen och måla tavlor. Det låter ju också fint höstromantiskt, men ärligt talat är det bara introvert och oansvarigt.
Varje kväll måste jag tvinga mig i säng. För när jag släpper in mörkret och kylan till mina ljus släpper jag också in ett hot mot min kontroll. Om jag släpper taget helt kommer jag att tappa allting, jag kommer tappa skolan, hälsan, den trygghet och lycka som jag nu har byggt upp. Jag kommer sitta i fönstret med stresshög puls och röka tills klockan är fyra, medan tågen på andra sidan vattnet sjunger om flykt.
Men! Jag får stå på balkonger i Alby och titta på hur höghusen sträcker sig mot den med oljefärg målade molnhimlen. Och kanske, snart, om jag känner att jag har tillräckligt mycket kontroll, skall jag börja läsa romaner igen.
Jag älskar höst; man kan använda "mysa med film och te" som argument för att slippa träffa folk, det är precis lagom temperatur för att ha flera lager kläder på sig utan att vare sig svettas eller frysa, pojkar med lockigt hår sätter på sig halsduk och förvandlas från fina till bedårande.
Eller nej, jag ljuger, jag älskar inte höst. Jag älskar det kalla mörkret, att öppna fönstret och släppa in det i mina rum. När det sveper in och tillsammans med stearinljuslågorna kastar allvarliga skuggor på väggarna. Det är inte ljus att läsa höstsagor under filtar till, att röka vattenpipa till, blåsa lockiga pojkar i örat så det kittlas. Det är ljus att fly till. Jag längtar alltid bort, men på hösten önskar jag alltid att jag skall vilja stanna. Att jag skall vilja den där romantiken. Att jag skall vilja pynta, pyssla, baka kladdkaka och ha mjölkrig med en kompis och sedan äta kakan alldeles för fort framför tre avsnitt av scrubs. Jag önskar att jag ville ligga naken intrasslad i täcken tillsammans med någon med jättelen hy och postorgasmiskt stora pupiller. Eller laga soppa och bjuda folk så de blir glada och mätta.
Och jag brukar till viss grad vilja det, och jag brukar till viss grad göra det. Men det går inte längre, jag vill inte något av det där, jag vill fan bara bort. För varje höst går det sämre och sämre att förneka det faktumet. Och det suger ju. För skall man gå i skolan, skall man träffa sina vänner, skall man sköta sig och sova och äta ordentligt kan man inte gå omkring och längta efter Något Annat. Jag vill egentligen skita i skolan och ta långpromenader, spendera lunchen på kafé och se sur ut och vara ifred, sitta på parkbänkar bland blöta löv och gråa moln och dricka whisky och titta på duvor. Stänga av datorn och mobilen och måla tavlor. Det låter ju också fint höstromantiskt, men ärligt talat är det bara introvert och oansvarigt.
Varje kväll måste jag tvinga mig i säng. För när jag släpper in mörkret och kylan till mina ljus släpper jag också in ett hot mot min kontroll. Om jag släpper taget helt kommer jag att tappa allting, jag kommer tappa skolan, hälsan, den trygghet och lycka som jag nu har byggt upp. Jag kommer sitta i fönstret med stresshög puls och röka tills klockan är fyra, medan tågen på andra sidan vattnet sjunger om flykt.
Men! Jag får stå på balkonger i Alby och titta på hur höghusen sträcker sig mot den med oljefärg målade molnhimlen. Och kanske, snart, om jag känner att jag har tillräckligt mycket kontroll, skall jag börja läsa romaner igen.
Kommentarer
Postat av: Linn
Du är fin.
Trackback