knytt

Jag har, som typ alla, haft sex som befunnit sig i gråzonen. Men när man har definierat alla nästanövergrepp som vad de faktiskt är - dvs övergrepp - var hamnar då de situationer som inte ens med hårddragning eller i magkänslan känns som händelser med en förövare och ett offer utan bara var... fel? Det är dem jag känt länge att jag vill prata om. Inte för att definiera, utan för att de inte får plats i något samtal. De blir antingen tolkade som regelrätta övergrepp eller situationer där jag blir en tjej med taskig självkänsla som tolkar en jobbig situation som okej och inte fattar sitt egenvärde, eller hur okej sex ska se ut. Men jag känner mig inte som ett offer. Det kanske finns utrymme för de erfarenheterna också.

En grej vet jag dock, nu i efterhand, att den var fel. Jag sov med en kompis, som var mindre sexuellt erfaren än mig, och som jag bestämt mig för att förföra. I tron att hen var för blyg för att ta hintar gick jag på utan gensvar. Det var också tipset jag fått från alla jag pratat med - var tydlig och bestämd, hen behöver det för att fatta! Jag gick inte längre än till intimt gos som skulle kunna tolkas som icke-sexuellt. Men det var för mycket för min kompis. Vi hade varit ganska bekväma innan, även fysiskt, men där var det något förtroende som sprack för gott. När jag själv varit i liknande situationer, med påstridigt mysande vänner, har jag kunnat hantera det eftersom jag vet mina gränser. Det har inte heller lett till att förändra min bild av personen i fråga. Nu har jag återupptagit funderingen om hur min kompis tog den här händelsen. Oavsett om det skadade henom i längden eller inte, så skadade det förmodligen hens bild av mig. Och var obehagligt i stunden.
Så jag har begått övergrepp. Jag menade det inte, och hade jag inte trott att lite extra påtryckning behövdes så hade jag såklart inte gjort det. Men goda intentioner kan man alltid ha, det ursäktar inte något. Och hur light det än må ha varit, är det typ det enda i mitt liv jag önskar att jag kunde göra ogjort.

Jag har dock inte blivit utsatt för övergrepp av andra, det har jag alltid varit säker på (inte när jag har haft sex iallafall - blottare, tafsare, kommentarer, den där främmande snubben på ett hostel som fotograferade mig när han trodde att jag sov, enbart iklädd underkläder - de går så obemärkt förbi. Det är så vanligt, jag orkar inte bry mig trots att jag mår skitdåligt av att bli utsatt. Det är bara att bita ihop och gå vidare liksom, jag har iallafall min oskuld intakt när sådanda svin kränker min trygghet och förstör min sömn för lång tid framåt, jag vet att det är inte mitt fel. Även om nästan alltid ångrar att jag inte blev argare på de som gör sånt. Att jag inte skriker och skäller ut dem, att jag inte kastade hostelmannens jävla kamera i marken).
Jag visste ju att jag inte hade okej sex jämt, men jag var också säker på att ansvaret låg hos mig, att jag begick övergrepp mot mig själv. Det var inte bra, men det var hanterbart. Och ibland helt okej också, faktiskt. Jag har aldrig ångrat sex. Jag står för mina handlingar, och att inte ångra någonting lägger ansvaret på mig, även i stunden. Visst har det funnits snubbar som försökt sticka in den i ett annat hål än vad jag varit beredd på eller tjatat om att få slippa kondom. Personer som tryckt upp sitt kön mot mitt ansikte, som om det inte fanns något smidigare sätt att berätta att man är sugen på att få oralsex. Kroppar som fortsätter gnida sig mot en trots att man vrider sig undan och spjärnar emot. Oundvikligt är ju också att folk har egenheter man själv inte är så inne på. Kinks vi inte diskuterat innan, små skillnader i detaljer. Jag har alltid bestämt att om det inte är jätteobehagligt (=känns fysiskt farligt) så är det okej för mig. Noggrant skapat en distans där vi är två människor som håller på med vårt på varsitt håll men hjälper varandra. Eller, snarare, där jag går in i rollen som knulldocka så fort jag själv inte är intresserad av vad vi håller på med. För det finns ju bra bitar också! Man får ta det goda med det onda. Och det har känts okej, helt ärligt. Jag har mått bra av det här, som helhet betraktat.

Men nu vet jag inte riktigt längre. Det slår mig att de sexuella situationer jag har haft mest ångest kring är inte alla dåliga one-night-stands. Det är med personer jag varit kär i, personer jag tyckt om, sexpartners över längre perioder. När det inte bara är min kåthets vara eller icke vara som avgör om jag skall ligga, utan även relationen till den personen. Att jag vill vilja ha sex. Att jag kanske tycker att hen är supersexig och fin men ändå inte vill, trots att jag velat förut (Jag känner inte igen mig i det där "ibland vill man ha sex, ibland inte, det är helt naturligt och behöver inte ha med den aktuella situationen eller partnern att göra". Fuck yeah, det har med situationen eller partnern att göra! För mig har det det!). Att jag vill att hen ska ha det skönt, att jag inte vill att hen skall känna sig dum av att bli avvisad. Hur pausar man ett kelande som börjar gå i en riktning jag inte har lust med? Det är så jääääääävla klyshiga situationer, jag hade liksom inte börjat se mig själv i dem förrens jag började läsa alla #prataomdet-texter.
Men det är som sagt svårt att ta upp sånt här utan att peka ut folk som förövare. Jag har varit med om mycket värre saker från one-night-stands än från personer nära mig. Men det är med de senare jag känner mig varandes i gråzonen, det är där jag inte har tagit allt ansvar för mig själv. Vem har ansvaret i en situation där jag FÖRVÄNTAR mig lyhördhet? (Och vad kan jag egentligen förvänta mig när det händer att jag själv försöker tjata mig till sex?) Där blir en felplacerad kyss ett övergrepp, även om jag inte vet om det är hen eller jag som är förövaren. Kanske inte någon av oss.