sommar sommar sommar
Och ångesten bara tilltar. Bakfyllan kan börja uteslutas, men jag håller ihop genom att skriva existensialistiska kortnoveller om djur och titta på långsamma filmer. Läser böcker och försöker hitta mig själv igen efter tre års sönderslitande. Fy fan vad jag hatar min klass alltså, fy fan vad jag älskar dem. De är så fascinerande underbara i alla aspekter, som grupp och som individer, och jag har sedan länge tappat möjligheten att skapa relationer med dem som någotdera. Det är bara konvulsioniska skratt som återstår av mig, och förakt inför deras banalitet, som egentligen är min oförmåga till mognad.
Jag är glad att jag kan älska ändå, men nu känns det som att vakna upp ur en dröm och äcklet inför mig själv blir plötsligt nämnbart. Brr. Åter till böckerna, och måtte jag kunna träna igen.
Jag är glad att jag kan älska ändå, men nu känns det som att vakna upp ur en dröm och äcklet inför mig själv blir plötsligt nämnbart. Brr. Åter till böckerna, och måtte jag kunna träna igen.
but in my room, wish you were dead
Jag har, som typ alla, haft sex som befunnit sig i gråzonen. Men när man har definierat alla nästanövergrepp som vad de faktiskt är - dvs övergrepp - var hamnar då de situationer som inte ens med hårddragning eller i magkänslan känns som händelser med en förövare och ett offer utan bara var... fel? Det är dem jag känt länge att jag vill prata om. Inte för att definiera, utan för att de inte får plats i något samtal. De blir antingen tolkade som regelrätta övergrepp eller situationer där jag blir en tjej med taskig självkänsla som tolkar en jobbig situation som okej och inte fattar sitt egenvärde, eller hur okej sex ska se ut. Men jag känner mig inte som ett offer. Det kanske finns utrymme för de erfarenheterna också.
En grej vet jag dock, nu i efterhand, att den var fel. Jag sov med en kompis, som var mindre sexuellt erfaren än mig, och som jag bestämt mig för att förföra. I tron att hen var för blyg för att ta hintar gick jag på utan gensvar. Det var också tipset jag fått från alla jag pratat med - var tydlig och bestämd, hen behöver det för att fatta! Jag gick inte längre än till intimt gos som skulle kunna tolkas som icke-sexuellt. Men det var för mycket för min kompis. Vi hade varit ganska bekväma innan, även fysiskt, men där var det något förtroende som sprack för gott. När jag själv varit i liknande situationer, med påstridigt mysande vänner, har jag kunnat hantera det eftersom jag vet mina gränser. Det har inte heller lett till att förändra min bild av personen i fråga. Nu har jag återupptagit funderingen om hur min kompis tog den här händelsen. Oavsett om det skadade henom i längden eller inte, så skadade det förmodligen hens bild av mig. Och var obehagligt i stunden.
Så jag har begått övergrepp. Jag menade det inte, och hade jag inte trott att lite extra påtryckning behövdes så hade jag såklart inte gjort det. Men goda intentioner kan man alltid ha, det ursäktar inte något. Och hur light det än må ha varit, är det typ det enda i mitt liv jag önskar att jag kunde göra ogjort.
Jag har dock inte blivit utsatt för övergrepp av andra, det har jag alltid varit säker på (inte när jag har haft sex iallafall - blottare, tafsare, kommentarer, den där främmande snubben på ett hostel som fotograferade mig när han trodde att jag sov, enbart iklädd underkläder - de går så obemärkt förbi. Det är så vanligt, jag orkar inte bry mig trots att jag mår skitdåligt av att bli utsatt. Det är bara att bita ihop och gå vidare liksom, jag har iallafall min oskuld intakt när sådanda svin kränker min trygghet och förstör min sömn för lång tid framåt, jag vet att det är inte mitt fel. Även om nästan alltid ångrar att jag inte blev argare på de som gör sånt. Att jag inte skriker och skäller ut dem, att jag inte kastade hostelmannens jävla kamera i marken).
Jag visste ju att jag inte hade okej sex jämt, men jag var också säker på att ansvaret låg hos mig, att jag begick övergrepp mot mig själv. Det var inte bra, men det var hanterbart. Och ibland helt okej också, faktiskt. Jag har aldrig ångrat sex. Jag står för mina handlingar, och att inte ångra någonting lägger ansvaret på mig, även i stunden. Visst har det funnits snubbar som försökt sticka in den i ett annat hål än vad jag varit beredd på eller tjatat om att få slippa kondom. Personer som tryckt upp sitt kön mot mitt ansikte, som om det inte fanns något smidigare sätt att berätta att man är sugen på att få oralsex. Kroppar som fortsätter gnida sig mot en trots att man vrider sig undan och spjärnar emot. Oundvikligt är ju också att folk har egenheter man själv inte är så inne på. Kinks vi inte diskuterat innan, små skillnader i detaljer. Jag har alltid bestämt att om det inte är jätteobehagligt (=känns fysiskt farligt) så är det okej för mig. Noggrant skapat en distans där vi är två människor som håller på med vårt på varsitt håll men hjälper varandra. Eller, snarare, där jag går in i rollen som knulldocka så fort jag själv inte är intresserad av vad vi håller på med. För det finns ju bra bitar också! Man får ta det goda med det onda. Och det har känts okej, helt ärligt. Jag har mått bra av det här, som helhet betraktat.
Men nu vet jag inte riktigt längre. Det slår mig att de sexuella situationer jag har haft mest ångest kring är inte alla dåliga one-night-stands. Det är med personer jag varit kär i, personer jag tyckt om, sexpartners över längre perioder. När det inte bara är min kåthets vara eller icke vara som avgör om jag skall ligga, utan även relationen till den personen. Att jag vill vilja ha sex. Att jag kanske tycker att hen är supersexig och fin men ändå inte vill, trots att jag velat förut (Jag känner inte igen mig i det där "ibland vill man ha sex, ibland inte, det är helt naturligt och behöver inte ha med den aktuella situationen eller partnern att göra". Fuck yeah, det har med situationen eller partnern att göra! För mig har det det!). Att jag vill att hen ska ha det skönt, att jag inte vill att hen skall känna sig dum av att bli avvisad. Hur pausar man ett kelande som börjar gå i en riktning jag inte har lust med? Det är så jääääääävla klyshiga situationer, jag hade liksom inte börjat se mig själv i dem förrens jag började läsa alla #prataomdet-texter.
Men det är som sagt svårt att ta upp sånt här utan att peka ut folk som förövare. Jag har varit med om mycket värre saker från one-night-stands än från personer nära mig. Men det är med de senare jag känner mig varandes i gråzonen, det är där jag inte har tagit allt ansvar för mig själv. Vem har ansvaret i en situation där jag FÖRVÄNTAR mig lyhördhet? (Och vad kan jag egentligen förvänta mig när det händer att jag själv försöker tjata mig till sex?) Där blir en felplacerad kyss ett övergrepp, även om jag inte vet om det är hen eller jag som är förövaren. Kanske inte någon av oss.
En grej vet jag dock, nu i efterhand, att den var fel. Jag sov med en kompis, som var mindre sexuellt erfaren än mig, och som jag bestämt mig för att förföra. I tron att hen var för blyg för att ta hintar gick jag på utan gensvar. Det var också tipset jag fått från alla jag pratat med - var tydlig och bestämd, hen behöver det för att fatta! Jag gick inte längre än till intimt gos som skulle kunna tolkas som icke-sexuellt. Men det var för mycket för min kompis. Vi hade varit ganska bekväma innan, även fysiskt, men där var det något förtroende som sprack för gott. När jag själv varit i liknande situationer, med påstridigt mysande vänner, har jag kunnat hantera det eftersom jag vet mina gränser. Det har inte heller lett till att förändra min bild av personen i fråga. Nu har jag återupptagit funderingen om hur min kompis tog den här händelsen. Oavsett om det skadade henom i längden eller inte, så skadade det förmodligen hens bild av mig. Och var obehagligt i stunden.
Så jag har begått övergrepp. Jag menade det inte, och hade jag inte trott att lite extra påtryckning behövdes så hade jag såklart inte gjort det. Men goda intentioner kan man alltid ha, det ursäktar inte något. Och hur light det än må ha varit, är det typ det enda i mitt liv jag önskar att jag kunde göra ogjort.
Jag har dock inte blivit utsatt för övergrepp av andra, det har jag alltid varit säker på (inte när jag har haft sex iallafall - blottare, tafsare, kommentarer, den där främmande snubben på ett hostel som fotograferade mig när han trodde att jag sov, enbart iklädd underkläder - de går så obemärkt förbi. Det är så vanligt, jag orkar inte bry mig trots att jag mår skitdåligt av att bli utsatt. Det är bara att bita ihop och gå vidare liksom, jag har iallafall min oskuld intakt när sådanda svin kränker min trygghet och förstör min sömn för lång tid framåt, jag vet att det är inte mitt fel. Även om nästan alltid ångrar att jag inte blev argare på de som gör sånt. Att jag inte skriker och skäller ut dem, att jag inte kastade hostelmannens jävla kamera i marken).
Jag visste ju att jag inte hade okej sex jämt, men jag var också säker på att ansvaret låg hos mig, att jag begick övergrepp mot mig själv. Det var inte bra, men det var hanterbart. Och ibland helt okej också, faktiskt. Jag har aldrig ångrat sex. Jag står för mina handlingar, och att inte ångra någonting lägger ansvaret på mig, även i stunden. Visst har det funnits snubbar som försökt sticka in den i ett annat hål än vad jag varit beredd på eller tjatat om att få slippa kondom. Personer som tryckt upp sitt kön mot mitt ansikte, som om det inte fanns något smidigare sätt att berätta att man är sugen på att få oralsex. Kroppar som fortsätter gnida sig mot en trots att man vrider sig undan och spjärnar emot. Oundvikligt är ju också att folk har egenheter man själv inte är så inne på. Kinks vi inte diskuterat innan, små skillnader i detaljer. Jag har alltid bestämt att om det inte är jätteobehagligt (=känns fysiskt farligt) så är det okej för mig. Noggrant skapat en distans där vi är två människor som håller på med vårt på varsitt håll men hjälper varandra. Eller, snarare, där jag går in i rollen som knulldocka så fort jag själv inte är intresserad av vad vi håller på med. För det finns ju bra bitar också! Man får ta det goda med det onda. Och det har känts okej, helt ärligt. Jag har mått bra av det här, som helhet betraktat.
Men nu vet jag inte riktigt längre. Det slår mig att de sexuella situationer jag har haft mest ångest kring är inte alla dåliga one-night-stands. Det är med personer jag varit kär i, personer jag tyckt om, sexpartners över längre perioder. När det inte bara är min kåthets vara eller icke vara som avgör om jag skall ligga, utan även relationen till den personen. Att jag vill vilja ha sex. Att jag kanske tycker att hen är supersexig och fin men ändå inte vill, trots att jag velat förut (Jag känner inte igen mig i det där "ibland vill man ha sex, ibland inte, det är helt naturligt och behöver inte ha med den aktuella situationen eller partnern att göra". Fuck yeah, det har med situationen eller partnern att göra! För mig har det det!). Att jag vill att hen ska ha det skönt, att jag inte vill att hen skall känna sig dum av att bli avvisad. Hur pausar man ett kelande som börjar gå i en riktning jag inte har lust med? Det är så jääääääävla klyshiga situationer, jag hade liksom inte börjat se mig själv i dem förrens jag började läsa alla #prataomdet-texter.
Men det är som sagt svårt att ta upp sånt här utan att peka ut folk som förövare. Jag har varit med om mycket värre saker från one-night-stands än från personer nära mig. Men det är med de senare jag känner mig varandes i gråzonen, det är där jag inte har tagit allt ansvar för mig själv. Vem har ansvaret i en situation där jag FÖRVÄNTAR mig lyhördhet? (Och vad kan jag egentligen förvänta mig när det händer att jag själv försöker tjata mig till sex?) Där blir en felplacerad kyss ett övergrepp, även om jag inte vet om det är hen eller jag som är förövaren. Kanske inte någon av oss.
I love your stories, I like your gun
Just nu är det många som har börjat #prataomdet. Om sex och gråzoner. Och jag, som har velat prata om det jättelänge, blir såklart peppad, men inser snart att... vad fan har jag att bidra med? Jag är tom på ord, har inget att säga.
Min bild av sex är, trots att jag har haft mycket bra och roligt sex också, främst något konstigt som man gör frånkopplad från den man ligger med. Jag har aldrig vaknat med någons hand i trosorna, men ofta känt mig smutsig av sex. Eller uttråkad. Det faller inte direkt under gråzonsövergrepp, mina spelregler gällande sex är okränkbara. Men vem ska man uttrycka sin ödslighet för? Personen man ligger med? "Du, jag tycker att det här är jävligt lame men kör på du, jag tar inte direkt illa upp. Försök inte anstränga dig bara, det vinner ingen av oss på om du förstår vad jag menar." När jag såg Nour El-Refai köra sitt oralsexstandupstycke första gången höll både jag och min polare på att ramla av stolen av skratt. Hon beskriver hur dåliga män är på att slicka fitta, även om de ofta framställer sig som riktiga mästare. Poängen och igenkänningsfaktorn låg väl kanske inte främst i att vissa män ovetandes är dåliga på att ge oralsex, utan den där distansen man kan ha till någon man ligger med. Den totala bristen på kommunikation. Att mina sexpartners frågar och försöker kommunicera, men att jag oftast inte pallar utan ljuger, håller käften, fejkar ett intresse. För det kan vara svårt att prata om dåligt sex utan att ha en poäng med det. Då framstår man bara som gnällig och oförmögen att se sin egen skuld i det hela. Men det handlar ju inte alltid om skuld. För mig handlar det om att jag vill få reda på vad fan det handlar om, varför jag känner så här. Eller bara acceptera skulle gå bra det med, prata om det, fucking prata om det. Med någon som vill lyssna. Men när man har knullat runt i alla sina bekantskapskretsar blir det också svårt att prata konkret med någon utan att skuldbelägga denne eller våra gemensamma vänner.
Istället läser jag bloggflödet och hoppas att pågående trend ska växa sig starkare.
Min bild av sex är, trots att jag har haft mycket bra och roligt sex också, främst något konstigt som man gör frånkopplad från den man ligger med. Jag har aldrig vaknat med någons hand i trosorna, men ofta känt mig smutsig av sex. Eller uttråkad. Det faller inte direkt under gråzonsövergrepp, mina spelregler gällande sex är okränkbara. Men vem ska man uttrycka sin ödslighet för? Personen man ligger med? "Du, jag tycker att det här är jävligt lame men kör på du, jag tar inte direkt illa upp. Försök inte anstränga dig bara, det vinner ingen av oss på om du förstår vad jag menar." När jag såg Nour El-Refai köra sitt oralsexstandupstycke första gången höll både jag och min polare på att ramla av stolen av skratt. Hon beskriver hur dåliga män är på att slicka fitta, även om de ofta framställer sig som riktiga mästare. Poängen och igenkänningsfaktorn låg väl kanske inte främst i att vissa män ovetandes är dåliga på att ge oralsex, utan den där distansen man kan ha till någon man ligger med. Den totala bristen på kommunikation. Att mina sexpartners frågar och försöker kommunicera, men att jag oftast inte pallar utan ljuger, håller käften, fejkar ett intresse. För det kan vara svårt att prata om dåligt sex utan att ha en poäng med det. Då framstår man bara som gnällig och oförmögen att se sin egen skuld i det hela. Men det handlar ju inte alltid om skuld. För mig handlar det om att jag vill få reda på vad fan det handlar om, varför jag känner så här. Eller bara acceptera skulle gå bra det med, prata om det, fucking prata om det. Med någon som vill lyssna. Men när man har knullat runt i alla sina bekantskapskretsar blir det också svårt att prata konkret med någon utan att skuldbelägga denne eller våra gemensamma vänner.
Istället läser jag bloggflödet och hoppas att pågående trend ska växa sig starkare.
bygg en moské baby, bygg gärna tre baby, låt ingen annan jävel krossa din idé baby
Morgontelefonsamtal från Ingrid. Vi swoonar över bröllopet (tårtan! Klänningarna! Daniels tal!) i typ en halvtimma innan vi minns att vi hade ett syfte med samtalet.
Några timmar senare:
"Hej Kerstin, vad gör du?"
"Sitter och är arg på Apple och Steve Jobs för all ondska och dumhet de sprider i världen"
En stunds rantande och TED-förakt senare landar diskussionen i typ "Jag hatar entreprenörer!" "Jag också, fy fan vad jag hatar entreprenörer!" "Jag HATAR verkligen entreprenörer!" innan jag kommer på att fråga varför hon ringde.
Det är så skönt att inte vara konstruktiv.
Några timmar senare:
"Hej Kerstin, vad gör du?"
"Sitter och är arg på Apple och Steve Jobs för all ondska och dumhet de sprider i världen"
En stunds rantande och TED-förakt senare landar diskussionen i typ "Jag hatar entreprenörer!" "Jag också, fy fan vad jag hatar entreprenörer!" "Jag HATAR verkligen entreprenörer!" innan jag kommer på att fråga varför hon ringde.
Det är så skönt att inte vara konstruktiv.
låt ditt hjärtdjur vila sig, du har lekt så mycket idag
Att vara helt ensam i hela världen. Det var något jag brukade fantisera om när jag var liten, och det börjar komma tillbaka. Helt plötsligt är världen tom. Människorna är spårlöst försvunna, men människornas värld lever kvar som om den hade gjort det längre än vad den kan minnas. Som om den alltid hade levt utan mänskligheten. Bara jag är kvar, fångad i en evig morgon. Vandrar mellan tomma butiker, på solvarm asfalt. Elektriciteten fungerar fortfarande, men inte för någons skull, inte ens min. Elektriciteten och vattenkranarna och konservburkarna i butikshyllorna och fåglarna som flyttar in i tomma kontorslokaler när vinden har krossat fönstrerna. De alla lever bara för sin skull och ser mig inte när jag går på gatan nedanför. Glassplitter knastrar under mina fötter. Jag kan göra vad jag vill och klä mig i de dyraste kläderna, äta konserverad gåslever och supa mig punkfull på champange. Och jag kan ta en bil och köra tills bensinen tar slut och jag hittar en ny, och köra vidare och vidare tills jag hamnar i de norrländska skogarna, eller varför inte i Rom. Och i Rom kan jag besöka Colosseum, jag kan ta turistfotografier och framkalla, men jag kommer inte att spara dem för varför skall man spara något som ingen kan ta ifrån en. Jag skulle kunna stjäla Mona Lisa från Louvren men var skulle jag hänga henne istället. Louvren blir liksom allt annat mitt, eller ingens, hem. Men jag kommer inte behöva det. Ett hem har man för att skydda sig mot omvärlden. För att andra människor inte skall tränga in i en och besudla det rena som finns kvar. Man stänger in det och låter det förvandlas till aska.
Men i den tomma världen finns ingen som kan smutsa ned mig. Inte ens jag själv, för utan andra människor existerar inte Kerstin. Fri från henne kan jag vandra under de sjungande kontorshusen i Stockholm, Rom, Paris, utan ett uns av saknad.
Men i den tomma världen finns ingen som kan smutsa ned mig. Inte ens jag själv, för utan andra människor existerar inte Kerstin. Fri från henne kan jag vandra under de sjungande kontorshusen i Stockholm, Rom, Paris, utan ett uns av saknad.
.
Min kära mor, född och uppvuxen i Kiruna, är en av de få som har vettig inställning till snön och kylan. Folk är antingen gnälliga eller överdrivet exalterade, men hon trivs mest. Gillar att det är så fint ute, klär sig varmt och tycker att det är bra att hennes elever har kul på rasterna. That's about it. Istället för att chockeras över kollektivtrafikhaveriet, konstaterar hon att växlarna har för låg strömstyrka och det är därför de inte klarar av kyla, och blir, när föräldrarna inte kommer och hämtar sina barn efter skolan, lite road av det undantagstillstånd som råder.
Jag blir glad av henne, för jag börjar bli lite matt av alla människor som ser allt naturen gör som något onaturligt. Det är en vanlig jävla vinter, trots att den är ovanligt kall. Skaffa rejäla handskar och gläds åt hur fin all rök från skorstenarna ser ut i knäppkallt solsken.
Jag blir glad av henne, för jag börjar bli lite matt av alla människor som ser allt naturen gör som något onaturligt. Det är en vanlig jävla vinter, trots att den är ovanligt kall. Skaffa rejäla handskar och gläds åt hur fin all rök från skorstenarna ser ut i knäppkallt solsken.
when logic and proportion have fallen sloppy dead
Man lär sig liksom aldrig av sina misstag. Klockan är mitt i natten igen, imorgon skall det upp och tränas, jag har INGA rena underkläder, imorgon kommer det kanske hit folk så jag måste städa, jag håller på med ett bildprojekt som måste bli klart ikväll, som är långt ifrån färdigt, och dessutom är jag ganska missnöjd med hur det blir. Jag är så jävla trött så jag får sömnryckningar. Det går inte så bra helt enkelt.
Så plötsligt! finner jag mig själv i köket, i full färd med att göra tapenade. Jag har inte sömngångat mig dit eller så, bara låtit bli att reflektera över det faktum att jag har tänkt "hm, för mycket oliver, hjälp, tänk om de går ut", slagit upp recept i Bonniers stora kokbok, länsat kylen på lämpliga ingredienser och börjat planera spejsiga smörgåsar - när jag typ aldrig någonsin har tänkt tanken att göra egen tapenade. Jag misstänker att mitt undermedvetna ledsnade på att göra och tänka på Viktiga Saker, och helt enkelt highjackade mig, lömskt slog ned mitt förnuft och gick för att göra det absolut onödigaste det kunde komma på.
Men geggan (a.k.a tapenaden) blev jättegod och nu har jag mer energi, puss på min hjärna.
Så plötsligt! finner jag mig själv i köket, i full färd med att göra tapenade. Jag har inte sömngångat mig dit eller så, bara låtit bli att reflektera över det faktum att jag har tänkt "hm, för mycket oliver, hjälp, tänk om de går ut", slagit upp recept i Bonniers stora kokbok, länsat kylen på lämpliga ingredienser och börjat planera spejsiga smörgåsar - när jag typ aldrig någonsin har tänkt tanken att göra egen tapenade. Jag misstänker att mitt undermedvetna ledsnade på att göra och tänka på Viktiga Saker, och helt enkelt highjackade mig, lömskt slog ned mitt förnuft och gick för att göra det absolut onödigaste det kunde komma på.
Men geggan (a.k.a tapenaden) blev jättegod och nu har jag mer energi, puss på min hjärna.
som när simba återvänder i lejonkungen
Nu har jag sån där andnöd igen som jag får när jag är så glad och lycklig att jag inte vet var jag skall ta vägen. Jag bara ler och hyperventilerar och vill skrika till hela världen att politik kan bli roligt igen! Jag vet inte om det är högerregeringen, lågkonjunkturen eller bara min kroniska sömnbrist som gör att allt samhällsrelaterat känns så... meningslöst och oengagerande. Jag har inte varit arg, upphetsad eller upprörd det senste året, kanske t o m de senaste åren. Tillkämpat samhällsintresse och fåfänga försök att odla något form av insikt i samtidens kulturliv, längre än så har inte mitt engagemang sträckt sig. Några tappra feministiska utspel visserligen, men mest ignorerande av Grön Ungdoms brev som hopas i oöppnade högar.
Men nu! Ett ljus har tänts i mörkret! Grishysteri, Rosengårdsrapport, väskbråk, nedskärningar, övervakning, självhjälpscoacher till arbetslösa... Och det politiska klimatet. DET JÄVLA POLITISKA KLIMATET! Hur kan man bli annat än nedstämd av att öppna tidningen i denna nyliberala gegga av inglasade gallerior och twitter som vi kallar samhället? Jag blir iallafall lycklig av det äkta. Det som brinner. Engagemanget som jag visserligen inte själv har, den lysande framtidstron (som inte involverar feta kvartalsrapporter), människokärleken och framför allt intelligensen.
Och därför blir jag så lycklig att jag knappt kan andas när jag får reda på att Gustav Fridolin skall ge sig in i politiken igen.
Gustav Fridolin, vilken man. Vid elva års ålder gick han med i Grön Ungdom efter att ha tvingats se en valdebatt på tv av sin lärare (istället för kvarsittning tror jag). Året efter stod han i talarstolen på mp:s kongress. Vid nitton års ålder blev han Sveriges yngsta riksdagsledarmot någonsin. Satt i konstitutionsutskottet bland annat, och blev pga sin ålder mött av en hel del skepticism, men blev också hyllad för sin höga kompetens. Sedan avslutade han alla sina politiska uppdrag år 2006, gick ur partiet och började jobba som journalist och folkhögskolelärare. Men nu skall han alltså kandidera i höstens val, och det finns inte det minsta tvivel om att han kommer in i riksdagen. Killen är med rätta hyllad, och redan innan han hade annonserat sitt comeback inom politiken var han tippad som nästa språkrör. Jag är dessutom inte den enda med drömmen om Fridolin som statsminister.
Det fina med honom är inte bara att han är skärpt, påläst och sköter sig klanderfritt. Han är också ärlig och självklar, säger sånt man vet men inte kan sätta ord på. När jag läste hans bok Från Vittsjö Till Världen (2006) var det som att en massa knutar löster upp i mig. Och framför allt; känslan av att vara avskuren från världen blev svagare. Man orkar inte engagera sig i mellanöstern. I Afrika. I murar och global rasism. Men den boken gav mig styrka att bry mig, och den gav mig också fakta om hur världen ser ut. Det ena brukar utesluta det andra i vanliga fall.
Och såhär gör han jämt, den gode Fridolin. Allt han säger är så självklart, men samtidigt är det få andra som säger det. Han har förmågan att få det rätta att kännas lätt.
Jag tror inte att en människa kan rädda världen. Obamahysterin får mig att bli lite illamående, hur bra president snubben än skulle vara. Gustav Fridolin är inte svensk politiks Messias. Han har haters och dåliga sidor, men han gör det han är jävligt bra på helt enkelt. Och hans blotta närvaro i politiken ger mig styrka, för jag vet att han inspirerar, men framför allt vet jag att det inte är någon form av karisma eller mediaträning som får mig att bli så till mig. Han verkar lite halvboring som person faktiskt. Det är innehållet som räknas, och trots att han pratar om människors styrka och broar mellan länder och andra klyschor så är det inte bara PRAT. Det är faktaunderbyggt och researchat och seriöst. Jag tror att han kan påverka om inte Sveriges styre, så iallafall det ytliga politiska klimatet. Och jag blir helt varm inombords av blotta tanken.
(Och att det här inlägget är en stor fet överreaktion är jag medveten om. Men det skiter jag i, jag är glad!)
Men nu! Ett ljus har tänts i mörkret! Grishysteri, Rosengårdsrapport, väskbråk, nedskärningar, övervakning, självhjälpscoacher till arbetslösa... Och det politiska klimatet. DET JÄVLA POLITISKA KLIMATET! Hur kan man bli annat än nedstämd av att öppna tidningen i denna nyliberala gegga av inglasade gallerior och twitter som vi kallar samhället? Jag blir iallafall lycklig av det äkta. Det som brinner. Engagemanget som jag visserligen inte själv har, den lysande framtidstron (som inte involverar feta kvartalsrapporter), människokärleken och framför allt intelligensen.
Och därför blir jag så lycklig att jag knappt kan andas när jag får reda på att Gustav Fridolin skall ge sig in i politiken igen.
Gustav Fridolin, vilken man. Vid elva års ålder gick han med i Grön Ungdom efter att ha tvingats se en valdebatt på tv av sin lärare (istället för kvarsittning tror jag). Året efter stod han i talarstolen på mp:s kongress. Vid nitton års ålder blev han Sveriges yngsta riksdagsledarmot någonsin. Satt i konstitutionsutskottet bland annat, och blev pga sin ålder mött av en hel del skepticism, men blev också hyllad för sin höga kompetens. Sedan avslutade han alla sina politiska uppdrag år 2006, gick ur partiet och började jobba som journalist och folkhögskolelärare. Men nu skall han alltså kandidera i höstens val, och det finns inte det minsta tvivel om att han kommer in i riksdagen. Killen är med rätta hyllad, och redan innan han hade annonserat sitt comeback inom politiken var han tippad som nästa språkrör. Jag är dessutom inte den enda med drömmen om Fridolin som statsminister.
Det fina med honom är inte bara att han är skärpt, påläst och sköter sig klanderfritt. Han är också ärlig och självklar, säger sånt man vet men inte kan sätta ord på. När jag läste hans bok Från Vittsjö Till Världen (2006) var det som att en massa knutar löster upp i mig. Och framför allt; känslan av att vara avskuren från världen blev svagare. Man orkar inte engagera sig i mellanöstern. I Afrika. I murar och global rasism. Men den boken gav mig styrka att bry mig, och den gav mig också fakta om hur världen ser ut. Det ena brukar utesluta det andra i vanliga fall.
Och såhär gör han jämt, den gode Fridolin. Allt han säger är så självklart, men samtidigt är det få andra som säger det. Han har förmågan att få det rätta att kännas lätt.
Jag tror inte att en människa kan rädda världen. Obamahysterin får mig att bli lite illamående, hur bra president snubben än skulle vara. Gustav Fridolin är inte svensk politiks Messias. Han har haters och dåliga sidor, men han gör det han är jävligt bra på helt enkelt. Och hans blotta närvaro i politiken ger mig styrka, för jag vet att han inspirerar, men framför allt vet jag att det inte är någon form av karisma eller mediaträning som får mig att bli så till mig. Han verkar lite halvboring som person faktiskt. Det är innehållet som räknas, och trots att han pratar om människors styrka och broar mellan länder och andra klyschor så är det inte bara PRAT. Det är faktaunderbyggt och researchat och seriöst. Jag tror att han kan påverka om inte Sveriges styre, så iallafall det ytliga politiska klimatet. Och jag blir helt varm inombords av blotta tanken.
(Och att det här inlägget är en stor fet överreaktion är jag medveten om. Men det skiter jag i, jag är glad!)
can't explain, got an itch on my brain - my whole aim is to maintain and regain control of my mainframe
alltså när ångesten kommer blir jag så sjukt arg, eller alltså egentligen har jag ju ångest, men om jag kunde så skulle jag bli arg för fyfan vad sämst det är att inte klara av någonting och inte ens kunna tvinga sig att göra saker för när man tvingar sig så blir det värre och tillslut sitter man där som en tårögd boll och hyperventilerar, ARG ARG ARG borde jag egentligen vara, men nej, jag är bara frustrerad och skamsen och paranoid och tror att alla avskyr mig och bara är trevliga mot mig på grund av någon hemlig konspiration som jag inte förstår, och så börjar jag tänka på dumma saker jag har gjort och får ännu mer ångest och något krafsar inne i mig och vill ut, det känns som mentala råttor men jag vet att det är paniken, och jag nynnar och blundar hårt och springer och hänger i min chinstång eller drar igång hermans gyro eller äter en massa grejer så jag inte skall skrika högt och drämma näven i väggen för vad skulle grannarna tro.
Sen står man där lamslagen och gråter för att halsduken ramlade ned från stolen. Man vet inte hur man skall göra för att plocka upp den och man gråter för att det är så jävla fånigt att inte kunna plocka upp en hasduk, och man gråter för att man gråter och för att livet är en potatis, eller nej, jag menar strid, och för att det är så kallt och smutsigt hemma.
Och man felsöker sig själv för tusende gången, har jag ätit för lite? Sovit för dåligt? Gjort fel i någon social interaktion? Om jag har gjort fel, märker jag det då? Man går igenom alla personer man känner och vad man har sagt till dem och hur de reagerade och fuck it vad gjorde jag för fel? Varför mår jag såhär? Och sedan försöker man äta mat, vila lite, tänka på trevliga saker, intala sig att man är skitbra och värdefull, dricka kaffe och äta choklad och ta lugnande mediciner som man har sparat och gömt, men inget hjälper och vad fan är det för jävla dumheter, ett fel utan orsak?
Sen efter några timmar kanske det blir bättre igen, men då måste man gå och lägga sig, och ännu en dag läggs till raden av alla andra dagar sprängfyllda av bortkastad tid.
Helvete helvete jävla jävla! Och så måste jag sluta använda fitta som svärord också, typiskt
Sen står man där lamslagen och gråter för att halsduken ramlade ned från stolen. Man vet inte hur man skall göra för att plocka upp den och man gråter för att det är så jävla fånigt att inte kunna plocka upp en hasduk, och man gråter för att man gråter och för att livet är en potatis, eller nej, jag menar strid, och för att det är så kallt och smutsigt hemma.
Och man felsöker sig själv för tusende gången, har jag ätit för lite? Sovit för dåligt? Gjort fel i någon social interaktion? Om jag har gjort fel, märker jag det då? Man går igenom alla personer man känner och vad man har sagt till dem och hur de reagerade och fuck it vad gjorde jag för fel? Varför mår jag såhär? Och sedan försöker man äta mat, vila lite, tänka på trevliga saker, intala sig att man är skitbra och värdefull, dricka kaffe och äta choklad och ta lugnande mediciner som man har sparat och gömt, men inget hjälper och vad fan är det för jävla dumheter, ett fel utan orsak?
Sen efter några timmar kanske det blir bättre igen, men då måste man gå och lägga sig, och ännu en dag läggs till raden av alla andra dagar sprängfyllda av bortkastad tid.
Helvete helvete jävla jävla! Och så måste jag sluta använda fitta som svärord också, typiskt
sent en lördag kväll
"I en annan del av natten är världen en high school-film, eller kanske snarare en dokusåpa. Jag var inställd på att skratta mig till sömns, men när jag gick ut på balkongen för att röka (med grannarnas fyllefest som mysig ljudfond och kvarglömda vinglas i snön) kände jag stjärnorna ovanför molnen. Helt plötsligt kom jag ihåg världen, och drömmarna känslorna minnena himlen trängde bort de humoristiska konspirationsteorierna; eller fick mig iallafall att minnas hur litet och avlägset mitt medvetandecentrum är just nu. Det är med sorg jag föreställer mig deras tillvaro i detta ögonblick, sinnen som inte sträcker sig utanför rummen de är i och människorna i dem. Jag ser en persons åtrå och är ledsen för att den skall ta upp henoms värld. Jag ser en annans febriga dans med sin egen självbild, som hen väver av relationerna till andra människor. Jag ser en tredje, som inte inser att det är sig själv hen saknar.
Utanför ligger vintern vidsträckt, ljuspunkter glittrar i mörkret någonstans där bortom vår syn, och över taken skådar en fjärde ut i det okända."
Utanför ligger vintern vidsträckt, ljuspunkter glittrar i mörkret någonstans där bortom vår syn, och över taken skådar en fjärde ut i det okända."
just idag e ja stark
1/12 - 09
Sitter på en blomlåda vid Zinken med min imaginära alkispolare och fryser utav helvete.
"Hörru Kerran, haru en tagg att bjussa på?"
"Aa föfan, rulla en vetja"
"Schysst."
"Har inga filter."
"Mm."
"Lite tajt me deg vettu... Heheh.."*host host*
"Afan. Ja hajar grejen. Skaru ha en bira förresten?"
Ah. This'll be me in thirty years. Får börja nöta in ekensnacket redan nu. Det gäller ju att hänga me' i tugget.
Sitter på en blomlåda vid Zinken med min imaginära alkispolare och fryser utav helvete.
"Hörru Kerran, haru en tagg att bjussa på?"
"Aa föfan, rulla en vetja"
"Schysst."
"Har inga filter."
"Mm."
"Lite tajt me deg vettu... Heheh.."*host host*
"Afan. Ja hajar grejen. Skaru ha en bira förresten?"
Ah. This'll be me in thirty years. Får börja nöta in ekensnacket redan nu. Det gäller ju att hänga me' i tugget.
chilla i bingen
Hela lägenheten har varit en förlängning av min säng idag. Har mest legat under täckena och slappat demonstativt för att visa röran och de odiskade glasen vem som bestämmer. Traskat runt oklädd och utfört små ärenden, såsom kaffekokning, bara för att direkt återvända till sängen och Madame de Beauvoir. Ägnade dock mer tid åt triviala funderingar än åt henne. Dessutom gjorde min mage roliga ljud som lät som technomusik. Ascoolt.
Sängen är mer ett mode ([möud], jfr. Ison & Fille) än en plats. Gränsen dras vid den punkt där man är redo att lämna hemmet för obestämd tid. Typ när man har dushat, klätt på sig och sminkat sig. Så geografiskt kan jag sträcka ut sängen ganska långt. Gå till affären kan man ju göra i pyjamas. Jag vill t o m hävda att man kan gå till skolan utan att lämna Sängen, men det är inte så trevligt. Jag gillar inte Sängen. Det är på något vis handlingförlamande och begränsande att dega på det sättet. Att däremot gå upp, dusha, klä på sig, sminka sig och äta frukost för att sedan gå och lägga sig och chilla under täckena, det är en helt annan grej. Man har lämnat sängen på en symbolisk nivå, och är fri. Slappandet blir ett val, inte en dom.
Så nu har jag bäddat! Haha! Fuck you, bed.
Sängen är mer ett mode ([möud], jfr. Ison & Fille) än en plats. Gränsen dras vid den punkt där man är redo att lämna hemmet för obestämd tid. Typ när man har dushat, klätt på sig och sminkat sig. Så geografiskt kan jag sträcka ut sängen ganska långt. Gå till affären kan man ju göra i pyjamas. Jag vill t o m hävda att man kan gå till skolan utan att lämna Sängen, men det är inte så trevligt. Jag gillar inte Sängen. Det är på något vis handlingförlamande och begränsande att dega på det sättet. Att däremot gå upp, dusha, klä på sig, sminka sig och äta frukost för att sedan gå och lägga sig och chilla under täckena, det är en helt annan grej. Man har lämnat sängen på en symbolisk nivå, och är fri. Slappandet blir ett val, inte en dom.
Så nu har jag bäddat! Haha! Fuck you, bed.
Falling in love isn't part of a plan
Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Det är säkert inte helt ovanligt, men rätt störande. Fenomenet gäller för lite allt möjligt, tydligast för andra människor. Skitdrygt att äntligen hamna i säng med någon man har gått och trånat efter i flera veckor, alternativt flera timmar, för att i samma ögonblick känna att näe... varför ville jag det här egentligen? Teorierna flödar och jag försöker, tills jag har hittat en vettig förklaring, lära mig att inte lyssna på det där tvångsmässiga vill ha-begäret. Jag vet inte om det är för att kompensera för taskig självkänsla, ärliga känslor som överdrivs och bakfyrar, bekräftelsebehov eller vad det nu kan vara, men vad som är intressantare är att jag inte riktigt kan skilja känslan från förälskelse.
Jag har alltid avskytt att vara kär. Det är ett otillfredsställt begär som kliar och skaver och gör en mentalt handikappad. Jag har bara varit olyckligt kär. Tror inte att det enbart beror på oförmåga att bli tillsammans med någon, snarare att så fort drömmen blir verklighet tappar jag intresset. Jag blir förälskad i folks inbillade potentialer, jag drömmer om ett förhållande med dem där det finns romans och filmiska ögonblick, att världen skall kännas stor och viktig. När det inte händer försöker jag från andra hållet, jag skapar de ögonblicken själv och bjuder in människor att dela dem med mig. Jag blir själv en dröm som andra kan uppgå i. Men det fungerar inte heller, tillslut tröttnar jag på att färga livet för någon som inte färgar mitt liv tillbaka.
Så jag gör mitt bästa för att vägra kärlek. Även om magkänslan skriker att jag vill vara ihop med hen där, så vet jag att jag bara kommer bli besviken.
För ett tag sedan kollade jag på film med en kompis till sent in på natten. Sen satt vi tysta i sängen och rökte. Utanför fönstret glittrade nattens alla ljus och gav rummet suddiga, dunkla färger, jag förlorade mig i horisonten och mina tankar. Människor som man kan umgås med och samtidigt känna sig ifred är lätta att känna samhörighet med. Vi hade sex. Efteråt låg vi och tittade varandra i ögonen med Röyksopp i högtalarna.
only this moment/holds us together/lost in perfection
Det var ett sådant ögonblick som jag letar efter i kärlek. Ett sådant känsla jag bara upplever när jag är ensam, eller som där, när det inte fanns något begär efter varandra över huvud taget. Det fanns inga fantasier om något mer än vänskap, det var inte någon illusion av romans som gjorde den stunden betydelsefull. Jag har aldrig varit intresserad av honom, vi är vänner. Ibland umgås vi och ibland skiter vi totalt i varandra. Only the moment holds us together, och vad vill jag ha mer än ögonblicket?
Kärlek mellan två människor är typ det vackraste som finns. Filmer och böcker om kärlek berättar om känslor man aldrig trodde att man kunde känna. Att som jag vilja befrias från det är ju rakt av dumt. Man kan tänka sig att det vore skönt att slippa all ångest, svartsjuka, paranoia, ofrihet och besvikelse som hör till kärlek. Men är inte all den smärtan ändå ett lågt pris att betala för en så fantastisk upplevelse? Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag vill inte att livet skall vara välplanerat, trivsamt och enkelt. Vad jag kanske verkligen önskar är en helt galen, berusad romans. Hisnande passion som växer okontrollerat, sliter sönder och får mig att springa med blödande fötter genom främmande städer för att rädda den. Jag är en upplevelseknarkare, mitt högsta mål är inte att må bra utan att känna så mycket som möjligt. Men kärlek så som jag känner till den är bara värdefull i fantasin, som utopi. Om det är allt kärlek faktiskt är, då kunde jag inte bry mig mindre när jag avsäger mig den. Det finns så mycket vackrare känslor här i världen än kliande, skavande, osläckt begär.
Jag har alltid avskytt att vara kär. Det är ett otillfredsställt begär som kliar och skaver och gör en mentalt handikappad. Jag har bara varit olyckligt kär. Tror inte att det enbart beror på oförmåga att bli tillsammans med någon, snarare att så fort drömmen blir verklighet tappar jag intresset. Jag blir förälskad i folks inbillade potentialer, jag drömmer om ett förhållande med dem där det finns romans och filmiska ögonblick, att världen skall kännas stor och viktig. När det inte händer försöker jag från andra hållet, jag skapar de ögonblicken själv och bjuder in människor att dela dem med mig. Jag blir själv en dröm som andra kan uppgå i. Men det fungerar inte heller, tillslut tröttnar jag på att färga livet för någon som inte färgar mitt liv tillbaka.
Så jag gör mitt bästa för att vägra kärlek. Även om magkänslan skriker att jag vill vara ihop med hen där, så vet jag att jag bara kommer bli besviken.
För ett tag sedan kollade jag på film med en kompis till sent in på natten. Sen satt vi tysta i sängen och rökte. Utanför fönstret glittrade nattens alla ljus och gav rummet suddiga, dunkla färger, jag förlorade mig i horisonten och mina tankar. Människor som man kan umgås med och samtidigt känna sig ifred är lätta att känna samhörighet med. Vi hade sex. Efteråt låg vi och tittade varandra i ögonen med Röyksopp i högtalarna.
only this moment/holds us together/lost in perfection
Det var ett sådant ögonblick som jag letar efter i kärlek. Ett sådant känsla jag bara upplever när jag är ensam, eller som där, när det inte fanns något begär efter varandra över huvud taget. Det fanns inga fantasier om något mer än vänskap, det var inte någon illusion av romans som gjorde den stunden betydelsefull. Jag har aldrig varit intresserad av honom, vi är vänner. Ibland umgås vi och ibland skiter vi totalt i varandra. Only the moment holds us together, och vad vill jag ha mer än ögonblicket?
Kärlek mellan två människor är typ det vackraste som finns. Filmer och böcker om kärlek berättar om känslor man aldrig trodde att man kunde känna. Att som jag vilja befrias från det är ju rakt av dumt. Man kan tänka sig att det vore skönt att slippa all ångest, svartsjuka, paranoia, ofrihet och besvikelse som hör till kärlek. Men är inte all den smärtan ändå ett lågt pris att betala för en så fantastisk upplevelse? Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag vill inte att livet skall vara välplanerat, trivsamt och enkelt. Vad jag kanske verkligen önskar är en helt galen, berusad romans. Hisnande passion som växer okontrollerat, sliter sönder och får mig att springa med blödande fötter genom främmande städer för att rädda den. Jag är en upplevelseknarkare, mitt högsta mål är inte att må bra utan att känna så mycket som möjligt. Men kärlek så som jag känner till den är bara värdefull i fantasin, som utopi. Om det är allt kärlek faktiskt är, då kunde jag inte bry mig mindre när jag avsäger mig den. Det finns så mycket vackrare känslor här i världen än kliande, skavande, osläckt begär.
baby, did you forget to take your meds
Den här hösten har varit så annorlunda.
Jag älskar höst; man kan använda "mysa med film och te" som argument för att slippa träffa folk, det är precis lagom temperatur för att ha flera lager kläder på sig utan att vare sig svettas eller frysa, pojkar med lockigt hår sätter på sig halsduk och förvandlas från fina till bedårande.
Eller nej, jag ljuger, jag älskar inte höst. Jag älskar det kalla mörkret, att öppna fönstret och släppa in det i mina rum. När det sveper in och tillsammans med stearinljuslågorna kastar allvarliga skuggor på väggarna. Det är inte ljus att läsa höstsagor under filtar till, att röka vattenpipa till, blåsa lockiga pojkar i örat så det kittlas. Det är ljus att fly till. Jag längtar alltid bort, men på hösten önskar jag alltid att jag skall vilja stanna. Att jag skall vilja den där romantiken. Att jag skall vilja pynta, pyssla, baka kladdkaka och ha mjölkrig med en kompis och sedan äta kakan alldeles för fort framför tre avsnitt av scrubs. Jag önskar att jag ville ligga naken intrasslad i täcken tillsammans med någon med jättelen hy och postorgasmiskt stora pupiller. Eller laga soppa och bjuda folk så de blir glada och mätta.
Och jag brukar till viss grad vilja det, och jag brukar till viss grad göra det. Men det går inte längre, jag vill inte något av det där, jag vill fan bara bort. För varje höst går det sämre och sämre att förneka det faktumet. Och det suger ju. För skall man gå i skolan, skall man träffa sina vänner, skall man sköta sig och sova och äta ordentligt kan man inte gå omkring och längta efter Något Annat. Jag vill egentligen skita i skolan och ta långpromenader, spendera lunchen på kafé och se sur ut och vara ifred, sitta på parkbänkar bland blöta löv och gråa moln och dricka whisky och titta på duvor. Stänga av datorn och mobilen och måla tavlor. Det låter ju också fint höstromantiskt, men ärligt talat är det bara introvert och oansvarigt.
Varje kväll måste jag tvinga mig i säng. För när jag släpper in mörkret och kylan till mina ljus släpper jag också in ett hot mot min kontroll. Om jag släpper taget helt kommer jag att tappa allting, jag kommer tappa skolan, hälsan, den trygghet och lycka som jag nu har byggt upp. Jag kommer sitta i fönstret med stresshög puls och röka tills klockan är fyra, medan tågen på andra sidan vattnet sjunger om flykt.
Men! Jag får stå på balkonger i Alby och titta på hur höghusen sträcker sig mot den med oljefärg målade molnhimlen. Och kanske, snart, om jag känner att jag har tillräckligt mycket kontroll, skall jag börja läsa romaner igen.
Jag älskar höst; man kan använda "mysa med film och te" som argument för att slippa träffa folk, det är precis lagom temperatur för att ha flera lager kläder på sig utan att vare sig svettas eller frysa, pojkar med lockigt hår sätter på sig halsduk och förvandlas från fina till bedårande.
Eller nej, jag ljuger, jag älskar inte höst. Jag älskar det kalla mörkret, att öppna fönstret och släppa in det i mina rum. När det sveper in och tillsammans med stearinljuslågorna kastar allvarliga skuggor på väggarna. Det är inte ljus att läsa höstsagor under filtar till, att röka vattenpipa till, blåsa lockiga pojkar i örat så det kittlas. Det är ljus att fly till. Jag längtar alltid bort, men på hösten önskar jag alltid att jag skall vilja stanna. Att jag skall vilja den där romantiken. Att jag skall vilja pynta, pyssla, baka kladdkaka och ha mjölkrig med en kompis och sedan äta kakan alldeles för fort framför tre avsnitt av scrubs. Jag önskar att jag ville ligga naken intrasslad i täcken tillsammans med någon med jättelen hy och postorgasmiskt stora pupiller. Eller laga soppa och bjuda folk så de blir glada och mätta.
Och jag brukar till viss grad vilja det, och jag brukar till viss grad göra det. Men det går inte längre, jag vill inte något av det där, jag vill fan bara bort. För varje höst går det sämre och sämre att förneka det faktumet. Och det suger ju. För skall man gå i skolan, skall man träffa sina vänner, skall man sköta sig och sova och äta ordentligt kan man inte gå omkring och längta efter Något Annat. Jag vill egentligen skita i skolan och ta långpromenader, spendera lunchen på kafé och se sur ut och vara ifred, sitta på parkbänkar bland blöta löv och gråa moln och dricka whisky och titta på duvor. Stänga av datorn och mobilen och måla tavlor. Det låter ju också fint höstromantiskt, men ärligt talat är det bara introvert och oansvarigt.
Varje kväll måste jag tvinga mig i säng. För när jag släpper in mörkret och kylan till mina ljus släpper jag också in ett hot mot min kontroll. Om jag släpper taget helt kommer jag att tappa allting, jag kommer tappa skolan, hälsan, den trygghet och lycka som jag nu har byggt upp. Jag kommer sitta i fönstret med stresshög puls och röka tills klockan är fyra, medan tågen på andra sidan vattnet sjunger om flykt.
Men! Jag får stå på balkonger i Alby och titta på hur höghusen sträcker sig mot den med oljefärg målade molnhimlen. Och kanske, snart, om jag känner att jag har tillräckligt mycket kontroll, skall jag börja läsa romaner igen.
Jag är trött på semi-kultureliten som är trött på den s. k. kultureliten
Jag har inget spännande att tillägga i den för länge sedan avsvalnade debatten. Jag vill bara uppröras lite över den artikel på newsmill som Rebecka dampade ur över för ett bra tag sedan.
Den artikeln är liksom anledningen till att jag inte är ett dugg sugen på att läsa Camilla Läckberg. Om man använder Coelho som exempel på (vad kultureliten tycker är) god kultur, och i samma mening avfärdar tecknade serier som fulkultur; flirtar man då med pöbeln eller är man bara sagolikt efterbliven? Märk väl, Läckberg är författare. Hon arbetar med, och försörjer sig på, litteratur. Det kan tyckas nedlåtande av mig att håna Camilla för hennes konventionella smak, men jag tycker att man bör ha lite koll på åsikterna hos de man skriver debattartiklar mot. I det här fallet är det ju visserligen jävligt svårt eftersom den kulturelit Läckberg går i polemik med inte är någon organisation, yrkesgrupp eller ens folk som identifierar sig som grupp. De är ett poppis argumentationsfel/konspirationsteori, senast aktualiserat av Göran Hägglund.
Enligt Hägglund och resten av folkets beskyddare är jag ett exempel på kulturelit. Helt enkelt för att jag är intresserad av politik, kultur och, typ, samhället och världen. (Notera; intresserad, inte insatt. Min politiska gärning de senaste två åren har bestått av att rösta i EU-valet. Gällande kultur så hånar min äldsta vän Christina glatt min musiksmak (tror att hon är något, den lilla Twilight-bögen), min koll på god litteratur utgår från Göran Häggs "1001 böcker du måste läsa innan du dör" och film, well, jag skall på filmfestivalen iallafall. Och se mestadels apokalypsaction.) Och ja, det är klart att jag fördömer andra människors åsikter, om de är dåliga. Klart jag hävdar att Beck är skit och att Twilight är abnormt överskattad, det är inte ens kontroversiellt att tycka. Varför får Göran Hägglund fördöma viss kultur (finkultur) enbart utifrån konsumenterna och sättet att konsumera den? Om någon påstår att Da Vinci-koden är dålig, inte för att boken i sig är dåligt skriven och taskigt uppbyggd av stulna idéer, utan för att Svenssons (usch!) läser den som underhållning (flämt!), så inser rätt många att recensenten är ute och cyklar.
Tyvärr är det inte helt ovanligt att tycka så. Och det är väl enda anledningen att ge Hägglund rätt; även om han inte får fram det, så antar jag att det han menar är att det är mer sympatiskt att avfärda någon för att den är för insatt och kultiverad än att avfärda någon för att den är obildad med dålig smak. Det är kanske ett förlåtligt resonemang, främst för att det första exemplet är så fånigt. Du är för bra, så du är dålig.
Så jag förstår vart Hägglund vill komma. Men det är ju sjukt otrevligt att föra talan för stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att ha andra intressen än kultur och politik, när han helt oreflekterat kastar skit på andra stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att gilla kultur och politik.
Den artikeln är liksom anledningen till att jag inte är ett dugg sugen på att läsa Camilla Läckberg. Om man använder Coelho som exempel på (vad kultureliten tycker är) god kultur, och i samma mening avfärdar tecknade serier som fulkultur; flirtar man då med pöbeln eller är man bara sagolikt efterbliven? Märk väl, Läckberg är författare. Hon arbetar med, och försörjer sig på, litteratur. Det kan tyckas nedlåtande av mig att håna Camilla för hennes konventionella smak, men jag tycker att man bör ha lite koll på åsikterna hos de man skriver debattartiklar mot. I det här fallet är det ju visserligen jävligt svårt eftersom den kulturelit Läckberg går i polemik med inte är någon organisation, yrkesgrupp eller ens folk som identifierar sig som grupp. De är ett poppis argumentationsfel/konspirationsteori, senast aktualiserat av Göran Hägglund.
Enligt Hägglund och resten av folkets beskyddare är jag ett exempel på kulturelit. Helt enkelt för att jag är intresserad av politik, kultur och, typ, samhället och världen. (Notera; intresserad, inte insatt. Min politiska gärning de senaste två åren har bestått av att rösta i EU-valet. Gällande kultur så hånar min äldsta vän Christina glatt min musiksmak (tror att hon är något, den lilla Twilight-bögen), min koll på god litteratur utgår från Göran Häggs "1001 böcker du måste läsa innan du dör" och film, well, jag skall på filmfestivalen iallafall. Och se mestadels apokalypsaction.) Och ja, det är klart att jag fördömer andra människors åsikter, om de är dåliga. Klart jag hävdar att Beck är skit och att Twilight är abnormt överskattad, det är inte ens kontroversiellt att tycka. Varför får Göran Hägglund fördöma viss kultur (finkultur) enbart utifrån konsumenterna och sättet att konsumera den? Om någon påstår att Da Vinci-koden är dålig, inte för att boken i sig är dåligt skriven och taskigt uppbyggd av stulna idéer, utan för att Svenssons (usch!) läser den som underhållning (flämt!), så inser rätt många att recensenten är ute och cyklar.
Tyvärr är det inte helt ovanligt att tycka så. Och det är väl enda anledningen att ge Hägglund rätt; även om han inte får fram det, så antar jag att det han menar är att det är mer sympatiskt att avfärda någon för att den är för insatt och kultiverad än att avfärda någon för att den är obildad med dålig smak. Det är kanske ett förlåtligt resonemang, främst för att det första exemplet är så fånigt. Du är för bra, så du är dålig.
Så jag förstår vart Hägglund vill komma. Men det är ju sjukt otrevligt att föra talan för stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att ha andra intressen än kultur och politik, när han helt oreflekterat kastar skit på andra stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att gilla kultur och politik.
Äntligen!
Det här är den enda bloggen som någonsin har funkat som offentlig helt ut. Bloggnamnet, innehållet, det är en perfekt mix. Personligt men inte privat, typ. Att jag sen skriver allt jag någonsin skriver, ritar allt jag någonsin ritar, fotograferar allt jag någonsin fotograferar mest för min egen skull spelar mindre roll. Min blogg kan sakna läsare helt och hållet, men temat är "offentlig" och det färgar innehållet. That's all that matters.
OCH NU HAR JAG FÅTT TILLBAKA LÖSENORDET! Lycka lycka lycka.
OCH NU HAR JAG FÅTT TILLBAKA LÖSENORDET! Lycka lycka lycka.