knytt

Jag har inget spännande att tillägga i den för länge sedan avsvalnade debatten. Jag vill bara uppröras lite över den artikel på newsmill som Rebecka dampade ur över för ett bra tag sedan.
Den artikeln är liksom anledningen till att jag inte är ett dugg sugen på att läsa Camilla Läckberg. Om man använder Coelho som exempel på (vad kultureliten tycker är) god kultur, och i samma mening avfärdar tecknade serier som fulkultur; flirtar man då med pöbeln eller är man bara sagolikt efterbliven? Märk väl, Läckberg är författare. Hon arbetar med, och försörjer sig på, litteratur. Det kan tyckas nedlåtande av mig att håna Camilla för hennes konventionella smak, men jag tycker att man bör ha lite koll på åsikterna hos de man skriver debattartiklar mot. I det här fallet är det ju visserligen jävligt svårt eftersom den kulturelit Läckberg går i polemik med inte är någon organisation, yrkesgrupp eller ens folk som identifierar sig som grupp. De är ett poppis argumentationsfel/konspirationsteori, senast aktualiserat av Göran Hägglund.

Enligt Hägglund och resten av folkets beskyddare är jag ett exempel på kulturelit. Helt enkelt för att jag är intresserad av politik, kultur och, typ, samhället och världen. (Notera; intresserad, inte insatt. Min politiska gärning de senaste två åren har bestått av att rösta i EU-valet. Gällande kultur så hånar min äldsta vän Christina glatt min musiksmak (tror att hon är något, den lilla Twilight-bögen), min koll på god litteratur utgår från Göran Häggs "1001 böcker du måste läsa innan du dör" och film, well, jag skall på filmfestivalen iallafall. Och se mestadels apokalypsaction.) Och ja, det är klart att jag fördömer andra människors åsikter, om de är dåliga. Klart jag hävdar att Beck är skit och att Twilight är abnormt överskattad, det är inte ens kontroversiellt att tycka. Varför får Göran Hägglund fördöma viss kultur (finkultur) enbart utifrån konsumenterna och sättet att konsumera den? Om någon påstår att Da Vinci-koden är dålig, inte för att boken i sig är dåligt skriven och taskigt uppbyggd av stulna idéer, utan för att Svenssons (usch!) läser den som underhållning (flämt!), så inser rätt många att recensenten är ute och cyklar.
Tyvärr är det inte helt ovanligt att tycka så. Och det är väl enda anledningen att ge Hägglund rätt; även om han inte får fram det, så antar jag att det han menar är att det är mer sympatiskt att avfärda någon för att den är för insatt och kultiverad än att avfärda någon för att den är obildad med dålig smak. Det är kanske ett förlåtligt resonemang, främst för att det första exemplet är så fånigt. Du är för bra, så du är dålig.

Så jag förstår vart Hägglund vill komma. Men det är ju sjukt otrevligt att föra talan för stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att ha andra intressen än kultur och politik, när han helt oreflekterat kastar skit på andra stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att gilla kultur och politik.