.
Min kära mor, född och uppvuxen i Kiruna, är en av de få som har vettig inställning till snön och kylan. Folk är antingen gnälliga eller överdrivet exalterade, men hon trivs mest. Gillar att det är så fint ute, klär sig varmt och tycker att det är bra att hennes elever har kul på rasterna. That's about it. Istället för att chockeras över kollektivtrafikhaveriet, konstaterar hon att växlarna har för låg strömstyrka och det är därför de inte klarar av kyla, och blir, när föräldrarna inte kommer och hämtar sina barn efter skolan, lite road av det undantagstillstånd som råder.
Jag blir glad av henne, för jag börjar bli lite matt av alla människor som ser allt naturen gör som något onaturligt. Det är en vanlig jävla vinter, trots att den är ovanligt kall. Skaffa rejäla handskar och gläds åt hur fin all rök från skorstenarna ser ut i knäppkallt solsken.
Jag blir glad av henne, för jag börjar bli lite matt av alla människor som ser allt naturen gör som något onaturligt. Det är en vanlig jävla vinter, trots att den är ovanligt kall. Skaffa rejäla handskar och gläds åt hur fin all rök från skorstenarna ser ut i knäppkallt solsken.
when logic and proportion have fallen sloppy dead
Man lär sig liksom aldrig av sina misstag. Klockan är mitt i natten igen, imorgon skall det upp och tränas, jag har INGA rena underkläder, imorgon kommer det kanske hit folk så jag måste städa, jag håller på med ett bildprojekt som måste bli klart ikväll, som är långt ifrån färdigt, och dessutom är jag ganska missnöjd med hur det blir. Jag är så jävla trött så jag får sömnryckningar. Det går inte så bra helt enkelt.
Så plötsligt! finner jag mig själv i köket, i full färd med att göra tapenade. Jag har inte sömngångat mig dit eller så, bara låtit bli att reflektera över det faktum att jag har tänkt "hm, för mycket oliver, hjälp, tänk om de går ut", slagit upp recept i Bonniers stora kokbok, länsat kylen på lämpliga ingredienser och börjat planera spejsiga smörgåsar - när jag typ aldrig någonsin har tänkt tanken att göra egen tapenade. Jag misstänker att mitt undermedvetna ledsnade på att göra och tänka på Viktiga Saker, och helt enkelt highjackade mig, lömskt slog ned mitt förnuft och gick för att göra det absolut onödigaste det kunde komma på.
Men geggan (a.k.a tapenaden) blev jättegod och nu har jag mer energi, puss på min hjärna.
Så plötsligt! finner jag mig själv i köket, i full färd med att göra tapenade. Jag har inte sömngångat mig dit eller så, bara låtit bli att reflektera över det faktum att jag har tänkt "hm, för mycket oliver, hjälp, tänk om de går ut", slagit upp recept i Bonniers stora kokbok, länsat kylen på lämpliga ingredienser och börjat planera spejsiga smörgåsar - när jag typ aldrig någonsin har tänkt tanken att göra egen tapenade. Jag misstänker att mitt undermedvetna ledsnade på att göra och tänka på Viktiga Saker, och helt enkelt highjackade mig, lömskt slog ned mitt förnuft och gick för att göra det absolut onödigaste det kunde komma på.
Men geggan (a.k.a tapenaden) blev jättegod och nu har jag mer energi, puss på min hjärna.
som när simba återvänder i lejonkungen
Nu har jag sån där andnöd igen som jag får när jag är så glad och lycklig att jag inte vet var jag skall ta vägen. Jag bara ler och hyperventilerar och vill skrika till hela världen att politik kan bli roligt igen! Jag vet inte om det är högerregeringen, lågkonjunkturen eller bara min kroniska sömnbrist som gör att allt samhällsrelaterat känns så... meningslöst och oengagerande. Jag har inte varit arg, upphetsad eller upprörd det senste året, kanske t o m de senaste åren. Tillkämpat samhällsintresse och fåfänga försök att odla något form av insikt i samtidens kulturliv, längre än så har inte mitt engagemang sträckt sig. Några tappra feministiska utspel visserligen, men mest ignorerande av Grön Ungdoms brev som hopas i oöppnade högar.
Men nu! Ett ljus har tänts i mörkret! Grishysteri, Rosengårdsrapport, väskbråk, nedskärningar, övervakning, självhjälpscoacher till arbetslösa... Och det politiska klimatet. DET JÄVLA POLITISKA KLIMATET! Hur kan man bli annat än nedstämd av att öppna tidningen i denna nyliberala gegga av inglasade gallerior och twitter som vi kallar samhället? Jag blir iallafall lycklig av det äkta. Det som brinner. Engagemanget som jag visserligen inte själv har, den lysande framtidstron (som inte involverar feta kvartalsrapporter), människokärleken och framför allt intelligensen.
Och därför blir jag så lycklig att jag knappt kan andas när jag får reda på att Gustav Fridolin skall ge sig in i politiken igen.
Gustav Fridolin, vilken man. Vid elva års ålder gick han med i Grön Ungdom efter att ha tvingats se en valdebatt på tv av sin lärare (istället för kvarsittning tror jag). Året efter stod han i talarstolen på mp:s kongress. Vid nitton års ålder blev han Sveriges yngsta riksdagsledarmot någonsin. Satt i konstitutionsutskottet bland annat, och blev pga sin ålder mött av en hel del skepticism, men blev också hyllad för sin höga kompetens. Sedan avslutade han alla sina politiska uppdrag år 2006, gick ur partiet och började jobba som journalist och folkhögskolelärare. Men nu skall han alltså kandidera i höstens val, och det finns inte det minsta tvivel om att han kommer in i riksdagen. Killen är med rätta hyllad, och redan innan han hade annonserat sitt comeback inom politiken var han tippad som nästa språkrör. Jag är dessutom inte den enda med drömmen om Fridolin som statsminister.
Det fina med honom är inte bara att han är skärpt, påläst och sköter sig klanderfritt. Han är också ärlig och självklar, säger sånt man vet men inte kan sätta ord på. När jag läste hans bok Från Vittsjö Till Världen (2006) var det som att en massa knutar löster upp i mig. Och framför allt; känslan av att vara avskuren från världen blev svagare. Man orkar inte engagera sig i mellanöstern. I Afrika. I murar och global rasism. Men den boken gav mig styrka att bry mig, och den gav mig också fakta om hur världen ser ut. Det ena brukar utesluta det andra i vanliga fall.
Och såhär gör han jämt, den gode Fridolin. Allt han säger är så självklart, men samtidigt är det få andra som säger det. Han har förmågan att få det rätta att kännas lätt.
Jag tror inte att en människa kan rädda världen. Obamahysterin får mig att bli lite illamående, hur bra president snubben än skulle vara. Gustav Fridolin är inte svensk politiks Messias. Han har haters och dåliga sidor, men han gör det han är jävligt bra på helt enkelt. Och hans blotta närvaro i politiken ger mig styrka, för jag vet att han inspirerar, men framför allt vet jag att det inte är någon form av karisma eller mediaträning som får mig att bli så till mig. Han verkar lite halvboring som person faktiskt. Det är innehållet som räknas, och trots att han pratar om människors styrka och broar mellan länder och andra klyschor så är det inte bara PRAT. Det är faktaunderbyggt och researchat och seriöst. Jag tror att han kan påverka om inte Sveriges styre, så iallafall det ytliga politiska klimatet. Och jag blir helt varm inombords av blotta tanken.
(Och att det här inlägget är en stor fet överreaktion är jag medveten om. Men det skiter jag i, jag är glad!)
Men nu! Ett ljus har tänts i mörkret! Grishysteri, Rosengårdsrapport, väskbråk, nedskärningar, övervakning, självhjälpscoacher till arbetslösa... Och det politiska klimatet. DET JÄVLA POLITISKA KLIMATET! Hur kan man bli annat än nedstämd av att öppna tidningen i denna nyliberala gegga av inglasade gallerior och twitter som vi kallar samhället? Jag blir iallafall lycklig av det äkta. Det som brinner. Engagemanget som jag visserligen inte själv har, den lysande framtidstron (som inte involverar feta kvartalsrapporter), människokärleken och framför allt intelligensen.
Och därför blir jag så lycklig att jag knappt kan andas när jag får reda på att Gustav Fridolin skall ge sig in i politiken igen.
Gustav Fridolin, vilken man. Vid elva års ålder gick han med i Grön Ungdom efter att ha tvingats se en valdebatt på tv av sin lärare (istället för kvarsittning tror jag). Året efter stod han i talarstolen på mp:s kongress. Vid nitton års ålder blev han Sveriges yngsta riksdagsledarmot någonsin. Satt i konstitutionsutskottet bland annat, och blev pga sin ålder mött av en hel del skepticism, men blev också hyllad för sin höga kompetens. Sedan avslutade han alla sina politiska uppdrag år 2006, gick ur partiet och började jobba som journalist och folkhögskolelärare. Men nu skall han alltså kandidera i höstens val, och det finns inte det minsta tvivel om att han kommer in i riksdagen. Killen är med rätta hyllad, och redan innan han hade annonserat sitt comeback inom politiken var han tippad som nästa språkrör. Jag är dessutom inte den enda med drömmen om Fridolin som statsminister.
Det fina med honom är inte bara att han är skärpt, påläst och sköter sig klanderfritt. Han är också ärlig och självklar, säger sånt man vet men inte kan sätta ord på. När jag läste hans bok Från Vittsjö Till Världen (2006) var det som att en massa knutar löster upp i mig. Och framför allt; känslan av att vara avskuren från världen blev svagare. Man orkar inte engagera sig i mellanöstern. I Afrika. I murar och global rasism. Men den boken gav mig styrka att bry mig, och den gav mig också fakta om hur världen ser ut. Det ena brukar utesluta det andra i vanliga fall.
Och såhär gör han jämt, den gode Fridolin. Allt han säger är så självklart, men samtidigt är det få andra som säger det. Han har förmågan att få det rätta att kännas lätt.
Jag tror inte att en människa kan rädda världen. Obamahysterin får mig att bli lite illamående, hur bra president snubben än skulle vara. Gustav Fridolin är inte svensk politiks Messias. Han har haters och dåliga sidor, men han gör det han är jävligt bra på helt enkelt. Och hans blotta närvaro i politiken ger mig styrka, för jag vet att han inspirerar, men framför allt vet jag att det inte är någon form av karisma eller mediaträning som får mig att bli så till mig. Han verkar lite halvboring som person faktiskt. Det är innehållet som räknas, och trots att han pratar om människors styrka och broar mellan länder och andra klyschor så är det inte bara PRAT. Det är faktaunderbyggt och researchat och seriöst. Jag tror att han kan påverka om inte Sveriges styre, så iallafall det ytliga politiska klimatet. Och jag blir helt varm inombords av blotta tanken.
(Och att det här inlägget är en stor fet överreaktion är jag medveten om. Men det skiter jag i, jag är glad!)