can't explain, got an itch on my brain - my whole aim is to maintain and regain control of my mainframe

alltså när ångesten kommer blir jag så sjukt arg, eller alltså egentligen har jag ju ångest, men om jag kunde så skulle jag bli arg för fyfan vad sämst det är att inte klara av någonting och inte ens kunna tvinga sig att göra saker för när man tvingar sig så blir det värre och tillslut sitter man där som en tårögd boll och hyperventilerar, ARG ARG ARG borde jag egentligen vara, men nej, jag är bara frustrerad och skamsen och paranoid och tror att alla avskyr mig och bara är trevliga mot mig på grund av någon hemlig konspiration som jag inte förstår, och så börjar jag tänka på dumma saker jag har gjort och får ännu mer ångest och något krafsar inne i mig och vill ut, det känns som mentala råttor men jag vet att det är paniken, och jag nynnar och blundar hårt och springer och hänger i min chinstång eller drar igång hermans gyro eller äter en massa grejer så jag inte skall skrika högt och drämma näven i väggen för vad skulle grannarna tro.
Sen står man där lamslagen och gråter för att halsduken ramlade ned från stolen. Man vet inte hur man skall göra för att plocka upp den och man gråter för att det är så jävla fånigt att inte kunna plocka upp en hasduk, och man gråter för att man gråter och för att livet är en potatis, eller nej, jag menar strid, och för att det är så kallt och smutsigt hemma.
Och man felsöker sig själv för tusende gången, har jag ätit för lite? Sovit för dåligt? Gjort fel i någon social interaktion? Om jag har gjort fel, märker jag det då? Man går igenom alla personer man känner och vad man har sagt till dem och hur de reagerade och fuck it vad gjorde jag för fel? Varför mår jag såhär? Och sedan försöker man äta mat, vila lite, tänka på trevliga saker, intala sig att man är skitbra och värdefull, dricka kaffe och äta choklad och ta lugnande mediciner som man har sparat och gömt, men inget hjälper och vad fan är det för jävla dumheter, ett fel utan orsak?
Sen efter några timmar kanske det blir bättre igen, men då måste man gå och lägga sig, och ännu en dag läggs till raden av alla andra dagar sprängfyllda av bortkastad tid.
Helvete helvete jävla jävla! Och så måste jag sluta använda fitta som svärord också, typiskt

sent en lördag kväll

"I en annan del av natten är världen en high school-film, eller kanske snarare en dokusåpa. Jag var inställd på att skratta mig till sömns, men när jag gick ut på balkongen för att röka (med grannarnas fyllefest som mysig ljudfond och kvarglömda vinglas i snön) kände jag stjärnorna ovanför molnen. Helt plötsligt kom jag ihåg världen, och drömmarna känslorna minnena himlen trängde bort de humoristiska konspirationsteorierna; eller fick mig iallafall att minnas hur litet och avlägset mitt medvetandecentrum är just nu. Det är med sorg jag föreställer mig deras tillvaro i detta ögonblick, sinnen som inte sträcker sig utanför rummen de är i och människorna i dem. Jag ser en persons åtrå och är ledsen för att den skall ta upp henoms värld. Jag ser en annans febriga dans med sin egen självbild, som hen väver av relationerna till andra människor. Jag ser en tredje, som inte inser att det är sig själv hen saknar.

Utanför ligger vintern vidsträckt, ljuspunkter glittrar i mörkret någonstans där bortom vår syn, och över taken skådar en fjärde ut i det okända."