chilla i bingen
Hela lägenheten har varit en förlängning av min säng idag. Har mest legat under täckena och slappat demonstativt för att visa röran och de odiskade glasen vem som bestämmer. Traskat runt oklädd och utfört små ärenden, såsom kaffekokning, bara för att direkt återvända till sängen och Madame de Beauvoir. Ägnade dock mer tid åt triviala funderingar än åt henne. Dessutom gjorde min mage roliga ljud som lät som technomusik. Ascoolt.
Sängen är mer ett mode ([möud], jfr. Ison & Fille) än en plats. Gränsen dras vid den punkt där man är redo att lämna hemmet för obestämd tid. Typ när man har dushat, klätt på sig och sminkat sig. Så geografiskt kan jag sträcka ut sängen ganska långt. Gå till affären kan man ju göra i pyjamas. Jag vill t o m hävda att man kan gå till skolan utan att lämna Sängen, men det är inte så trevligt. Jag gillar inte Sängen. Det är på något vis handlingförlamande och begränsande att dega på det sättet. Att däremot gå upp, dusha, klä på sig, sminka sig och äta frukost för att sedan gå och lägga sig och chilla under täckena, det är en helt annan grej. Man har lämnat sängen på en symbolisk nivå, och är fri. Slappandet blir ett val, inte en dom.
Så nu har jag bäddat! Haha! Fuck you, bed.
Sängen är mer ett mode ([möud], jfr. Ison & Fille) än en plats. Gränsen dras vid den punkt där man är redo att lämna hemmet för obestämd tid. Typ när man har dushat, klätt på sig och sminkat sig. Så geografiskt kan jag sträcka ut sängen ganska långt. Gå till affären kan man ju göra i pyjamas. Jag vill t o m hävda att man kan gå till skolan utan att lämna Sängen, men det är inte så trevligt. Jag gillar inte Sängen. Det är på något vis handlingförlamande och begränsande att dega på det sättet. Att däremot gå upp, dusha, klä på sig, sminka sig och äta frukost för att sedan gå och lägga sig och chilla under täckena, det är en helt annan grej. Man har lämnat sängen på en symbolisk nivå, och är fri. Slappandet blir ett val, inte en dom.
Så nu har jag bäddat! Haha! Fuck you, bed.
Falling in love isn't part of a plan
Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Det är säkert inte helt ovanligt, men rätt störande. Fenomenet gäller för lite allt möjligt, tydligast för andra människor. Skitdrygt att äntligen hamna i säng med någon man har gått och trånat efter i flera veckor, alternativt flera timmar, för att i samma ögonblick känna att näe... varför ville jag det här egentligen? Teorierna flödar och jag försöker, tills jag har hittat en vettig förklaring, lära mig att inte lyssna på det där tvångsmässiga vill ha-begäret. Jag vet inte om det är för att kompensera för taskig självkänsla, ärliga känslor som överdrivs och bakfyrar, bekräftelsebehov eller vad det nu kan vara, men vad som är intressantare är att jag inte riktigt kan skilja känslan från förälskelse.
Jag har alltid avskytt att vara kär. Det är ett otillfredsställt begär som kliar och skaver och gör en mentalt handikappad. Jag har bara varit olyckligt kär. Tror inte att det enbart beror på oförmåga att bli tillsammans med någon, snarare att så fort drömmen blir verklighet tappar jag intresset. Jag blir förälskad i folks inbillade potentialer, jag drömmer om ett förhållande med dem där det finns romans och filmiska ögonblick, att världen skall kännas stor och viktig. När det inte händer försöker jag från andra hållet, jag skapar de ögonblicken själv och bjuder in människor att dela dem med mig. Jag blir själv en dröm som andra kan uppgå i. Men det fungerar inte heller, tillslut tröttnar jag på att färga livet för någon som inte färgar mitt liv tillbaka.
Så jag gör mitt bästa för att vägra kärlek. Även om magkänslan skriker att jag vill vara ihop med hen där, så vet jag att jag bara kommer bli besviken.
För ett tag sedan kollade jag på film med en kompis till sent in på natten. Sen satt vi tysta i sängen och rökte. Utanför fönstret glittrade nattens alla ljus och gav rummet suddiga, dunkla färger, jag förlorade mig i horisonten och mina tankar. Människor som man kan umgås med och samtidigt känna sig ifred är lätta att känna samhörighet med. Vi hade sex. Efteråt låg vi och tittade varandra i ögonen med Röyksopp i högtalarna.
only this moment/holds us together/lost in perfection
Det var ett sådant ögonblick som jag letar efter i kärlek. Ett sådant känsla jag bara upplever när jag är ensam, eller som där, när det inte fanns något begär efter varandra över huvud taget. Det fanns inga fantasier om något mer än vänskap, det var inte någon illusion av romans som gjorde den stunden betydelsefull. Jag har aldrig varit intresserad av honom, vi är vänner. Ibland umgås vi och ibland skiter vi totalt i varandra. Only the moment holds us together, och vad vill jag ha mer än ögonblicket?
Kärlek mellan två människor är typ det vackraste som finns. Filmer och böcker om kärlek berättar om känslor man aldrig trodde att man kunde känna. Att som jag vilja befrias från det är ju rakt av dumt. Man kan tänka sig att det vore skönt att slippa all ångest, svartsjuka, paranoia, ofrihet och besvikelse som hör till kärlek. Men är inte all den smärtan ändå ett lågt pris att betala för en så fantastisk upplevelse? Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag vill inte att livet skall vara välplanerat, trivsamt och enkelt. Vad jag kanske verkligen önskar är en helt galen, berusad romans. Hisnande passion som växer okontrollerat, sliter sönder och får mig att springa med blödande fötter genom främmande städer för att rädda den. Jag är en upplevelseknarkare, mitt högsta mål är inte att må bra utan att känna så mycket som möjligt. Men kärlek så som jag känner till den är bara värdefull i fantasin, som utopi. Om det är allt kärlek faktiskt är, då kunde jag inte bry mig mindre när jag avsäger mig den. Det finns så mycket vackrare känslor här i världen än kliande, skavande, osläckt begär.
Jag har alltid avskytt att vara kär. Det är ett otillfredsställt begär som kliar och skaver och gör en mentalt handikappad. Jag har bara varit olyckligt kär. Tror inte att det enbart beror på oförmåga att bli tillsammans med någon, snarare att så fort drömmen blir verklighet tappar jag intresset. Jag blir förälskad i folks inbillade potentialer, jag drömmer om ett förhållande med dem där det finns romans och filmiska ögonblick, att världen skall kännas stor och viktig. När det inte händer försöker jag från andra hållet, jag skapar de ögonblicken själv och bjuder in människor att dela dem med mig. Jag blir själv en dröm som andra kan uppgå i. Men det fungerar inte heller, tillslut tröttnar jag på att färga livet för någon som inte färgar mitt liv tillbaka.
Så jag gör mitt bästa för att vägra kärlek. Även om magkänslan skriker att jag vill vara ihop med hen där, så vet jag att jag bara kommer bli besviken.
För ett tag sedan kollade jag på film med en kompis till sent in på natten. Sen satt vi tysta i sängen och rökte. Utanför fönstret glittrade nattens alla ljus och gav rummet suddiga, dunkla färger, jag förlorade mig i horisonten och mina tankar. Människor som man kan umgås med och samtidigt känna sig ifred är lätta att känna samhörighet med. Vi hade sex. Efteråt låg vi och tittade varandra i ögonen med Röyksopp i högtalarna.
only this moment/holds us together/lost in perfection
Det var ett sådant ögonblick som jag letar efter i kärlek. Ett sådant känsla jag bara upplever när jag är ensam, eller som där, när det inte fanns något begär efter varandra över huvud taget. Det fanns inga fantasier om något mer än vänskap, det var inte någon illusion av romans som gjorde den stunden betydelsefull. Jag har aldrig varit intresserad av honom, vi är vänner. Ibland umgås vi och ibland skiter vi totalt i varandra. Only the moment holds us together, och vad vill jag ha mer än ögonblicket?
Kärlek mellan två människor är typ det vackraste som finns. Filmer och böcker om kärlek berättar om känslor man aldrig trodde att man kunde känna. Att som jag vilja befrias från det är ju rakt av dumt. Man kan tänka sig att det vore skönt att slippa all ångest, svartsjuka, paranoia, ofrihet och besvikelse som hör till kärlek. Men är inte all den smärtan ändå ett lågt pris att betala för en så fantastisk upplevelse? Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag vill inte att livet skall vara välplanerat, trivsamt och enkelt. Vad jag kanske verkligen önskar är en helt galen, berusad romans. Hisnande passion som växer okontrollerat, sliter sönder och får mig att springa med blödande fötter genom främmande städer för att rädda den. Jag är en upplevelseknarkare, mitt högsta mål är inte att må bra utan att känna så mycket som möjligt. Men kärlek så som jag känner till den är bara värdefull i fantasin, som utopi. Om det är allt kärlek faktiskt är, då kunde jag inte bry mig mindre när jag avsäger mig den. Det finns så mycket vackrare känslor här i världen än kliande, skavande, osläckt begär.
baby, did you forget to take your meds
Den här hösten har varit så annorlunda.
Jag älskar höst; man kan använda "mysa med film och te" som argument för att slippa träffa folk, det är precis lagom temperatur för att ha flera lager kläder på sig utan att vare sig svettas eller frysa, pojkar med lockigt hår sätter på sig halsduk och förvandlas från fina till bedårande.
Eller nej, jag ljuger, jag älskar inte höst. Jag älskar det kalla mörkret, att öppna fönstret och släppa in det i mina rum. När det sveper in och tillsammans med stearinljuslågorna kastar allvarliga skuggor på väggarna. Det är inte ljus att läsa höstsagor under filtar till, att röka vattenpipa till, blåsa lockiga pojkar i örat så det kittlas. Det är ljus att fly till. Jag längtar alltid bort, men på hösten önskar jag alltid att jag skall vilja stanna. Att jag skall vilja den där romantiken. Att jag skall vilja pynta, pyssla, baka kladdkaka och ha mjölkrig med en kompis och sedan äta kakan alldeles för fort framför tre avsnitt av scrubs. Jag önskar att jag ville ligga naken intrasslad i täcken tillsammans med någon med jättelen hy och postorgasmiskt stora pupiller. Eller laga soppa och bjuda folk så de blir glada och mätta.
Och jag brukar till viss grad vilja det, och jag brukar till viss grad göra det. Men det går inte längre, jag vill inte något av det där, jag vill fan bara bort. För varje höst går det sämre och sämre att förneka det faktumet. Och det suger ju. För skall man gå i skolan, skall man träffa sina vänner, skall man sköta sig och sova och äta ordentligt kan man inte gå omkring och längta efter Något Annat. Jag vill egentligen skita i skolan och ta långpromenader, spendera lunchen på kafé och se sur ut och vara ifred, sitta på parkbänkar bland blöta löv och gråa moln och dricka whisky och titta på duvor. Stänga av datorn och mobilen och måla tavlor. Det låter ju också fint höstromantiskt, men ärligt talat är det bara introvert och oansvarigt.
Varje kväll måste jag tvinga mig i säng. För när jag släpper in mörkret och kylan till mina ljus släpper jag också in ett hot mot min kontroll. Om jag släpper taget helt kommer jag att tappa allting, jag kommer tappa skolan, hälsan, den trygghet och lycka som jag nu har byggt upp. Jag kommer sitta i fönstret med stresshög puls och röka tills klockan är fyra, medan tågen på andra sidan vattnet sjunger om flykt.
Men! Jag får stå på balkonger i Alby och titta på hur höghusen sträcker sig mot den med oljefärg målade molnhimlen. Och kanske, snart, om jag känner att jag har tillräckligt mycket kontroll, skall jag börja läsa romaner igen.
Jag älskar höst; man kan använda "mysa med film och te" som argument för att slippa träffa folk, det är precis lagom temperatur för att ha flera lager kläder på sig utan att vare sig svettas eller frysa, pojkar med lockigt hår sätter på sig halsduk och förvandlas från fina till bedårande.
Eller nej, jag ljuger, jag älskar inte höst. Jag älskar det kalla mörkret, att öppna fönstret och släppa in det i mina rum. När det sveper in och tillsammans med stearinljuslågorna kastar allvarliga skuggor på väggarna. Det är inte ljus att läsa höstsagor under filtar till, att röka vattenpipa till, blåsa lockiga pojkar i örat så det kittlas. Det är ljus att fly till. Jag längtar alltid bort, men på hösten önskar jag alltid att jag skall vilja stanna. Att jag skall vilja den där romantiken. Att jag skall vilja pynta, pyssla, baka kladdkaka och ha mjölkrig med en kompis och sedan äta kakan alldeles för fort framför tre avsnitt av scrubs. Jag önskar att jag ville ligga naken intrasslad i täcken tillsammans med någon med jättelen hy och postorgasmiskt stora pupiller. Eller laga soppa och bjuda folk så de blir glada och mätta.
Och jag brukar till viss grad vilja det, och jag brukar till viss grad göra det. Men det går inte längre, jag vill inte något av det där, jag vill fan bara bort. För varje höst går det sämre och sämre att förneka det faktumet. Och det suger ju. För skall man gå i skolan, skall man träffa sina vänner, skall man sköta sig och sova och äta ordentligt kan man inte gå omkring och längta efter Något Annat. Jag vill egentligen skita i skolan och ta långpromenader, spendera lunchen på kafé och se sur ut och vara ifred, sitta på parkbänkar bland blöta löv och gråa moln och dricka whisky och titta på duvor. Stänga av datorn och mobilen och måla tavlor. Det låter ju också fint höstromantiskt, men ärligt talat är det bara introvert och oansvarigt.
Varje kväll måste jag tvinga mig i säng. För när jag släpper in mörkret och kylan till mina ljus släpper jag också in ett hot mot min kontroll. Om jag släpper taget helt kommer jag att tappa allting, jag kommer tappa skolan, hälsan, den trygghet och lycka som jag nu har byggt upp. Jag kommer sitta i fönstret med stresshög puls och röka tills klockan är fyra, medan tågen på andra sidan vattnet sjunger om flykt.
Men! Jag får stå på balkonger i Alby och titta på hur höghusen sträcker sig mot den med oljefärg målade molnhimlen. Och kanske, snart, om jag känner att jag har tillräckligt mycket kontroll, skall jag börja läsa romaner igen.
Jag är trött på semi-kultureliten som är trött på den s. k. kultureliten
Jag har inget spännande att tillägga i den för länge sedan avsvalnade debatten. Jag vill bara uppröras lite över den artikel på newsmill som Rebecka dampade ur över för ett bra tag sedan.
Den artikeln är liksom anledningen till att jag inte är ett dugg sugen på att läsa Camilla Läckberg. Om man använder Coelho som exempel på (vad kultureliten tycker är) god kultur, och i samma mening avfärdar tecknade serier som fulkultur; flirtar man då med pöbeln eller är man bara sagolikt efterbliven? Märk väl, Läckberg är författare. Hon arbetar med, och försörjer sig på, litteratur. Det kan tyckas nedlåtande av mig att håna Camilla för hennes konventionella smak, men jag tycker att man bör ha lite koll på åsikterna hos de man skriver debattartiklar mot. I det här fallet är det ju visserligen jävligt svårt eftersom den kulturelit Läckberg går i polemik med inte är någon organisation, yrkesgrupp eller ens folk som identifierar sig som grupp. De är ett poppis argumentationsfel/konspirationsteori, senast aktualiserat av Göran Hägglund.
Enligt Hägglund och resten av folkets beskyddare är jag ett exempel på kulturelit. Helt enkelt för att jag är intresserad av politik, kultur och, typ, samhället och världen. (Notera; intresserad, inte insatt. Min politiska gärning de senaste två åren har bestått av att rösta i EU-valet. Gällande kultur så hånar min äldsta vän Christina glatt min musiksmak (tror att hon är något, den lilla Twilight-bögen), min koll på god litteratur utgår från Göran Häggs "1001 böcker du måste läsa innan du dör" och film, well, jag skall på filmfestivalen iallafall. Och se mestadels apokalypsaction.) Och ja, det är klart att jag fördömer andra människors åsikter, om de är dåliga. Klart jag hävdar att Beck är skit och att Twilight är abnormt överskattad, det är inte ens kontroversiellt att tycka. Varför får Göran Hägglund fördöma viss kultur (finkultur) enbart utifrån konsumenterna och sättet att konsumera den? Om någon påstår att Da Vinci-koden är dålig, inte för att boken i sig är dåligt skriven och taskigt uppbyggd av stulna idéer, utan för att Svenssons (usch!) läser den som underhållning (flämt!), så inser rätt många att recensenten är ute och cyklar.
Tyvärr är det inte helt ovanligt att tycka så. Och det är väl enda anledningen att ge Hägglund rätt; även om han inte får fram det, så antar jag att det han menar är att det är mer sympatiskt att avfärda någon för att den är för insatt och kultiverad än att avfärda någon för att den är obildad med dålig smak. Det är kanske ett förlåtligt resonemang, främst för att det första exemplet är så fånigt. Du är för bra, så du är dålig.
Så jag förstår vart Hägglund vill komma. Men det är ju sjukt otrevligt att föra talan för stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att ha andra intressen än kultur och politik, när han helt oreflekterat kastar skit på andra stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att gilla kultur och politik.
Den artikeln är liksom anledningen till att jag inte är ett dugg sugen på att läsa Camilla Läckberg. Om man använder Coelho som exempel på (vad kultureliten tycker är) god kultur, och i samma mening avfärdar tecknade serier som fulkultur; flirtar man då med pöbeln eller är man bara sagolikt efterbliven? Märk väl, Läckberg är författare. Hon arbetar med, och försörjer sig på, litteratur. Det kan tyckas nedlåtande av mig att håna Camilla för hennes konventionella smak, men jag tycker att man bör ha lite koll på åsikterna hos de man skriver debattartiklar mot. I det här fallet är det ju visserligen jävligt svårt eftersom den kulturelit Läckberg går i polemik med inte är någon organisation, yrkesgrupp eller ens folk som identifierar sig som grupp. De är ett poppis argumentationsfel/konspirationsteori, senast aktualiserat av Göran Hägglund.
Enligt Hägglund och resten av folkets beskyddare är jag ett exempel på kulturelit. Helt enkelt för att jag är intresserad av politik, kultur och, typ, samhället och världen. (Notera; intresserad, inte insatt. Min politiska gärning de senaste två åren har bestått av att rösta i EU-valet. Gällande kultur så hånar min äldsta vän Christina glatt min musiksmak (tror att hon är något, den lilla Twilight-bögen), min koll på god litteratur utgår från Göran Häggs "1001 böcker du måste läsa innan du dör" och film, well, jag skall på filmfestivalen iallafall. Och se mestadels apokalypsaction.) Och ja, det är klart att jag fördömer andra människors åsikter, om de är dåliga. Klart jag hävdar att Beck är skit och att Twilight är abnormt överskattad, det är inte ens kontroversiellt att tycka. Varför får Göran Hägglund fördöma viss kultur (finkultur) enbart utifrån konsumenterna och sättet att konsumera den? Om någon påstår att Da Vinci-koden är dålig, inte för att boken i sig är dåligt skriven och taskigt uppbyggd av stulna idéer, utan för att Svenssons (usch!) läser den som underhållning (flämt!), så inser rätt många att recensenten är ute och cyklar.
Tyvärr är det inte helt ovanligt att tycka så. Och det är väl enda anledningen att ge Hägglund rätt; även om han inte får fram det, så antar jag att det han menar är att det är mer sympatiskt att avfärda någon för att den är för insatt och kultiverad än att avfärda någon för att den är obildad med dålig smak. Det är kanske ett förlåtligt resonemang, främst för att det första exemplet är så fånigt. Du är för bra, så du är dålig.
Så jag förstår vart Hägglund vill komma. Men det är ju sjukt otrevligt att föra talan för stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att ha andra intressen än kultur och politik, när han helt oreflekterat kastar skit på andra stora delar av svenska folket som inte är skyldiga till annat än att gilla kultur och politik.
Äntligen!
Det här är den enda bloggen som någonsin har funkat som offentlig helt ut. Bloggnamnet, innehållet, det är en perfekt mix. Personligt men inte privat, typ. Att jag sen skriver allt jag någonsin skriver, ritar allt jag någonsin ritar, fotograferar allt jag någonsin fotograferar mest för min egen skull spelar mindre roll. Min blogg kan sakna läsare helt och hållet, men temat är "offentlig" och det färgar innehållet. That's all that matters.
OCH NU HAR JAG FÅTT TILLBAKA LÖSENORDET! Lycka lycka lycka.
OCH NU HAR JAG FÅTT TILLBAKA LÖSENORDET! Lycka lycka lycka.