Falling in love isn't part of a plan
Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Det är säkert inte helt ovanligt, men rätt störande. Fenomenet gäller för lite allt möjligt, tydligast för andra människor. Skitdrygt att äntligen hamna i säng med någon man har gått och trånat efter i flera veckor, alternativt flera timmar, för att i samma ögonblick känna att näe... varför ville jag det här egentligen? Teorierna flödar och jag försöker, tills jag har hittat en vettig förklaring, lära mig att inte lyssna på det där tvångsmässiga vill ha-begäret. Jag vet inte om det är för att kompensera för taskig självkänsla, ärliga känslor som överdrivs och bakfyrar, bekräftelsebehov eller vad det nu kan vara, men vad som är intressantare är att jag inte riktigt kan skilja känslan från förälskelse.
Jag har alltid avskytt att vara kär. Det är ett otillfredsställt begär som kliar och skaver och gör en mentalt handikappad. Jag har bara varit olyckligt kär. Tror inte att det enbart beror på oförmåga att bli tillsammans med någon, snarare att så fort drömmen blir verklighet tappar jag intresset. Jag blir förälskad i folks inbillade potentialer, jag drömmer om ett förhållande med dem där det finns romans och filmiska ögonblick, att världen skall kännas stor och viktig. När det inte händer försöker jag från andra hållet, jag skapar de ögonblicken själv och bjuder in människor att dela dem med mig. Jag blir själv en dröm som andra kan uppgå i. Men det fungerar inte heller, tillslut tröttnar jag på att färga livet för någon som inte färgar mitt liv tillbaka.
Så jag gör mitt bästa för att vägra kärlek. Även om magkänslan skriker att jag vill vara ihop med hen där, så vet jag att jag bara kommer bli besviken.
För ett tag sedan kollade jag på film med en kompis till sent in på natten. Sen satt vi tysta i sängen och rökte. Utanför fönstret glittrade nattens alla ljus och gav rummet suddiga, dunkla färger, jag förlorade mig i horisonten och mina tankar. Människor som man kan umgås med och samtidigt känna sig ifred är lätta att känna samhörighet med. Vi hade sex. Efteråt låg vi och tittade varandra i ögonen med Röyksopp i högtalarna.
only this moment/holds us together/lost in perfection
Det var ett sådant ögonblick som jag letar efter i kärlek. Ett sådant känsla jag bara upplever när jag är ensam, eller som där, när det inte fanns något begär efter varandra över huvud taget. Det fanns inga fantasier om något mer än vänskap, det var inte någon illusion av romans som gjorde den stunden betydelsefull. Jag har aldrig varit intresserad av honom, vi är vänner. Ibland umgås vi och ibland skiter vi totalt i varandra. Only the moment holds us together, och vad vill jag ha mer än ögonblicket?
Kärlek mellan två människor är typ det vackraste som finns. Filmer och böcker om kärlek berättar om känslor man aldrig trodde att man kunde känna. Att som jag vilja befrias från det är ju rakt av dumt. Man kan tänka sig att det vore skönt att slippa all ångest, svartsjuka, paranoia, ofrihet och besvikelse som hör till kärlek. Men är inte all den smärtan ändå ett lågt pris att betala för en så fantastisk upplevelse? Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag vill inte att livet skall vara välplanerat, trivsamt och enkelt. Vad jag kanske verkligen önskar är en helt galen, berusad romans. Hisnande passion som växer okontrollerat, sliter sönder och får mig att springa med blödande fötter genom främmande städer för att rädda den. Jag är en upplevelseknarkare, mitt högsta mål är inte att må bra utan att känna så mycket som möjligt. Men kärlek så som jag känner till den är bara värdefull i fantasin, som utopi. Om det är allt kärlek faktiskt är, då kunde jag inte bry mig mindre när jag avsäger mig den. Det finns så mycket vackrare känslor här i världen än kliande, skavande, osläckt begär.
Jag har alltid avskytt att vara kär. Det är ett otillfredsställt begär som kliar och skaver och gör en mentalt handikappad. Jag har bara varit olyckligt kär. Tror inte att det enbart beror på oförmåga att bli tillsammans med någon, snarare att så fort drömmen blir verklighet tappar jag intresset. Jag blir förälskad i folks inbillade potentialer, jag drömmer om ett förhållande med dem där det finns romans och filmiska ögonblick, att världen skall kännas stor och viktig. När det inte händer försöker jag från andra hållet, jag skapar de ögonblicken själv och bjuder in människor att dela dem med mig. Jag blir själv en dröm som andra kan uppgå i. Men det fungerar inte heller, tillslut tröttnar jag på att färga livet för någon som inte färgar mitt liv tillbaka.
Så jag gör mitt bästa för att vägra kärlek. Även om magkänslan skriker att jag vill vara ihop med hen där, så vet jag att jag bara kommer bli besviken.
För ett tag sedan kollade jag på film med en kompis till sent in på natten. Sen satt vi tysta i sängen och rökte. Utanför fönstret glittrade nattens alla ljus och gav rummet suddiga, dunkla färger, jag förlorade mig i horisonten och mina tankar. Människor som man kan umgås med och samtidigt känna sig ifred är lätta att känna samhörighet med. Vi hade sex. Efteråt låg vi och tittade varandra i ögonen med Röyksopp i högtalarna.
only this moment/holds us together/lost in perfection
Det var ett sådant ögonblick som jag letar efter i kärlek. Ett sådant känsla jag bara upplever när jag är ensam, eller som där, när det inte fanns något begär efter varandra över huvud taget. Det fanns inga fantasier om något mer än vänskap, det var inte någon illusion av romans som gjorde den stunden betydelsefull. Jag har aldrig varit intresserad av honom, vi är vänner. Ibland umgås vi och ibland skiter vi totalt i varandra. Only the moment holds us together, och vad vill jag ha mer än ögonblicket?
Kärlek mellan två människor är typ det vackraste som finns. Filmer och böcker om kärlek berättar om känslor man aldrig trodde att man kunde känna. Att som jag vilja befrias från det är ju rakt av dumt. Man kan tänka sig att det vore skönt att slippa all ångest, svartsjuka, paranoia, ofrihet och besvikelse som hör till kärlek. Men är inte all den smärtan ändå ett lågt pris att betala för en så fantastisk upplevelse? Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag vill inte att livet skall vara välplanerat, trivsamt och enkelt. Vad jag kanske verkligen önskar är en helt galen, berusad romans. Hisnande passion som växer okontrollerat, sliter sönder och får mig att springa med blödande fötter genom främmande städer för att rädda den. Jag är en upplevelseknarkare, mitt högsta mål är inte att må bra utan att känna så mycket som möjligt. Men kärlek så som jag känner till den är bara värdefull i fantasin, som utopi. Om det är allt kärlek faktiskt är, då kunde jag inte bry mig mindre när jag avsäger mig den. Det finns så mycket vackrare känslor här i världen än kliande, skavande, osläckt begär.
Kommentarer
Trackback