knytt

Att vara helt ensam i hela världen. Det var något jag brukade fantisera om när jag var liten, och det börjar komma tillbaka. Helt plötsligt är världen tom. Människorna är spårlöst försvunna, men människornas värld lever kvar som om den hade gjort det längre än vad den kan minnas. Som om den alltid hade levt utan mänskligheten. Bara jag är kvar, fångad i en evig morgon. Vandrar mellan tomma butiker, på solvarm asfalt. Elektriciteten fungerar fortfarande, men inte för någons skull, inte ens min. Elektriciteten och vattenkranarna och konservburkarna i butikshyllorna och fåglarna som flyttar in i tomma kontorslokaler när vinden har krossat fönstrerna. De alla lever bara för sin skull och ser mig inte när jag går på gatan nedanför. Glassplitter knastrar under mina fötter. Jag kan göra vad jag vill och klä mig i de dyraste kläderna, äta konserverad gåslever och supa mig punkfull på champange. Och jag kan ta en bil och köra tills bensinen tar slut och jag hittar en ny, och köra vidare och vidare tills jag hamnar i de norrländska skogarna, eller varför inte i Rom. Och i Rom kan jag besöka Colosseum, jag kan ta turistfotografier och framkalla, men jag kommer inte att spara dem för varför skall man spara något som ingen kan ta ifrån en. Jag skulle kunna stjäla Mona Lisa från Louvren men var skulle jag hänga henne istället. Louvren blir liksom allt annat mitt, eller ingens, hem. Men jag kommer inte behöva det. Ett hem har man för att skydda sig mot omvärlden. För att andra människor inte skall tränga in i en och besudla det rena som finns kvar. Man stänger in det och låter det förvandlas till aska.
Men i den tomma världen finns ingen som kan smutsa ned mig. Inte ens jag själv, för utan andra människor existerar inte Kerstin. Fri från henne kan jag vandra under de sjungande kontorshusen i Stockholm, Rom, Paris, utan ett uns av saknad.