knytt

Och ångesten bara tilltar. Bakfyllan kan börja uteslutas, men jag håller ihop genom att skriva existensialistiska kortnoveller om djur och titta på långsamma filmer. Läser böcker och försöker hitta mig själv igen efter tre års sönderslitande. Fy fan vad jag hatar min klass alltså, fy fan vad jag älskar dem. De är så fascinerande underbara i alla aspekter, som grupp och som individer, och jag har sedan länge tappat möjligheten att skapa relationer med dem som någotdera. Det är bara konvulsioniska skratt som återstår av mig, och förakt inför deras banalitet, som egentligen är min oförmåga till mognad.
Jag är glad att jag kan älska ändå, men nu känns det som att vakna upp ur en dröm och äcklet inför mig själv blir plötsligt nämnbart. Brr. Åter till böckerna, och måtte jag kunna träna igen.